All min kärlek

Petra kan inte tro att hon är änka nu. Hon känner sig för ung, även med tre vuxna barn. Hennes äldsta dotter, Rut, står med ryggen mot rummet. Hon har armarna korsade, eller håller hårt om sig själv. Hennes syskon, tvillingarna John och Wera, tror inte att Petra ser dem mima åt vandra. ”Tar du mamma?”  Petra ser på Rut. Kan inte låta bli att fråga henne med ögonen. ”Följer du också med?” Fast hon vet svaret.

Utanför villan tackar hon John och Wera för skjutsen och säger att hon vill vara ensam. Så går hon upp mot huset och ser det med en främlings blick. Som de älskat denna plats. De pratade egentligen bara om att flytta en enda gång, när läget var som värst. Allt det där med Rut. Men nu ser allting lite sorgligt ut. Och hon får svårt att andas när hon tänker på att bo här själv. Kanske ska hon sälja. Skaffa en lägenhet för en. Pengarna kunde barnen få. Så kommer en annan tanke. Kort, skarp och obehaglig: Rut kan få pengarna. Kanske att det skulle hjälpa … John klarar sig, så lik sin pappa, och Wera skulle inte ta illa upp. Miljoner till Rut. Det går att rationalisera. Väl. Kan man köpa sitt barn?

Glömda gräl väller över henne när hon öppnar dörren. Men också hans doft. Lättnaden ligger alldeles vid fingertopparna. Förbjuden att röra vid. Petra biter sig i läppen och undrar vad Julia skulle säga om hon såg sin väninna nu. Julia, som brann för en bättre värld. Stod upp för det goda. Trots att det satte hennes älskade dotter i fara.

Petra blundar och minns. Hur de alla fyra möttes på ett tåg norrut. Så unga. Han som skulle bli hennes man, och han som satte både Petras och Julias hjärtan i brand. Och sen, långt senare, katastrofen …