Newport, Rhode Island. ”Välkommen till Cornwall Inn. Kan jag ta bagaget?” säger en man klädd i vinrött till Phoebe när hon stiger ur taxin framför hotellet, vackert beläget högt uppe på en klippa ovanför havet. ”Jag har inget bagage”, svarar hon, gör honom förvånad genom att ändå ge dricks och följer efter honom in i den magnifika artonhundratalsbyggnaden.

När Phoebe åkte från Saint Louis kändes det viktigt att lämna allt bakom sig – maken, huset, jobbet, bagaget. Men nu står hon här i lobbyn i en smaragdgrön sidenklänning, det enda plagg i garderoben som hon uppriktigt kan säga att hon fortfarande älskar, förmodligen eftersom det är nästan helt oanvänt. Och det är inte förrän nu hon lägger märke till alla de andra som väntar vid den svängda ektrappan, bland sammetsdraperier och förgyllda tavelramar.

Och inte undra på att incheckningen tar tid, kvinnan i receptionen frågar var och en varför de är här, trots att de alla säger samma sak, att de är här för bröllopet. Ja, alla i lobbyn, utom Phoebe, tycks vara bjudna på bröllopet mellan Lila och Gary (som det står på en jätteskylt vid det allt högre tornet av väskor) och hon kan inte hjälpa att hon nästan lär känna dem alla. De som heter Jim, och de är många, och både Höga knuten och Nackkudden, och deras anhöriga och vänner, bara genom att observera och lyssna.

Redan samma kväll inser den unga bruden Lila att Phoebe, den sorgliga kvinna som märkligt nog fått Cornwall Inns vackraste svit med enastående utsikt, riskerar att förstöra hela bröllopet. Lila, som planerat hela bröllopsveckan in i minsta detalj, tvingas plötsligt fokusera på att förhindra en total katastrof.

Men i den sammetslena sommarnatten sker något livsavgörande. Något som får både Phoebes och Lilas planer att gå om intet. Och i stället öppnar sig oanade möjligheter …