En kulla i graven : Gråmyren 1

Förbannat fint! Där flyter Dalälven bred och lugn. Det blir trångt i bröstkorgen. När tåget bromsar in stiger Ruben av i Leksand. Sist farsgubben ringde, för en dryg månad sedan, fick han ur sig att han tänkte vänta en vecka med sitt 80-årsfirande. ”Du kommer väl då, Ruben? Kalaset får vänta tills du är hemma.”

Det kommer bli bra. Ruben tänker inte bli långvarig hos föräldrarna hemma på Gråmyren, han vill inte ligga dem till last. Snart ska han tjäna pengar och hitta någonstans att bo. De ska bli stolta över honom.

På Gråmyren, den gamla gården med de många slitna uthusen, vackert belägen invid sjön, kämpar resten av familjen med att försöka hjälpa mamma Louise att förbereda kalaset. Rubens bror Gustav, hans fru och två tonårsbarn och systern Sara med lilla dottern Polly. Det är mycket som ska ordnas inför att Back-Sven, bygdens gamla präst och berömde spelman, ska firas och själv rör han inte ett finger, han har inte ens bytt om.

För Gustav stiger stressen som vanligt. Efter arbetsdagen på kommunens byggnadskontor är det oftast han som hjälper Louise, bär och fixar, åker och handlar och röjer sly och snickrar på uthusen och nu mitt i röran han inte låta bli att önska att Ruben inte ska komma på kalaset – det blir bara ännu mer oreda.

Sara är gråtfärdig. Hon vill ta en snabb dusch hos föräldrarna innan gästerna kommer men hindras av sin dotter som ställer till kaos, tills hon talar om för henne att morbror Ruben har kommit. Men när Sara och Polly väl skyndar ut på gården meddelar mamma Louise i hånfull ton att Ruben självklart har åkt igen.

Louise styr sin familj med järnhand genom skuld, skam och manipulation. Vem får hennes gillande, vem tröstar bäst, vem gör henne ledsen? Och vem ska få ta över gården?
Så sker det oväntade och familjedramat eskalerar …