Aktuellt
"Boken talade till mig från första sidan, hela min kropp ville vila i mörkret. Krypa upp i sängen bredvid min älskade och gå i ide."
När förläggaren Carina Nunstedts man var svårt sjuk i cancer kom boken Övervintring in i hennes liv. Boken talade till henne från första sidan, hela hennes kropp ville vila i mörkret, läs hennes gripande förord. 
Förläggarens förord
Den här boken känns som om den är skriven direkt till mig. När jag läste den första gången försatte den mig i ett meditativt tillstånd, språket var så vackert och berättelsen så klok, rolig och lärorik. Jag ville inte att den skulle ta slut och kände snart att jag ville göra allt för att få ge ut den på svenska.
Det var januari och min man var svårt sjuk i cancer sedan två och ett halvt år. Sjukdomens grepp hade successivt hårdnat om hela familjen. Boken talade till mig från första sidan, hela min kropp ville vila i mörkret. Krypa upp i sängen bredvid min älskade och gå i ide. Kanske pulsa lite i snön en solig dag – göra snöänglar eller åka längdskidor. Något vi faktiskt gjorde på en golfbana där spåren var perfekta, min man tog ut sig totalt trots att backarna var få och rundan bara någon kilometer lång. Jag ville gå i ide för att sedan vakna på riktigt när våren kom och då skulle allt vara bra igen. Solens strålar skulle leta sig in genom gardinerna och vi skulle ha den där härliga lördagslediga känslan i kroppen, utvilade och förväntansfulla. Ingen skulle vara sjuk.
Jag fanns bredvid min man och var med på vartenda läkarbesök och stod och väntade efter varje operation, men behövde även ta hand om jobb och barn, och han ville inte att vi skulle förändra vår vardag. Han ville att allt skulle vara som vanligt så mycket som möjligt, och vi respekterade och förstod. Denna djupa längtan efter vila påminde om den gången min yngsta son var ett par månader gammal och hade kolik. Jag var tvungen att jobba deltid trots vaknätter, oro och en trötthet som aldrig gick över. Då valde jag att inte heller dra i bromsen mer än nödvändigt, det kändes viktigt att slutföra det jobb jag hade åtagit mig, som chefredaktör för det nystartade livsstilsmagasinet Mama. Det kändes konstigt att lämna över det roliga uppdraget till någon annan. I efterhand har jag sett tillbaka och tänkt att jag bara borde ha krupit ner där under täcket med min son tills allt blev bra. Varför gjorde jag inte det?
Livet pågår på flera plan samtidigt och perspektiv är något som växer fram med tiden. Det är lätt att vara efterklok. Jag tror inte på att klandra sig själv i sådana här lägen. När det här skrivs är det november. Snart sex månader sedan min älskade man somnade in på Ersta hospice. Mitt eget behov av övervintring och djup vila är större än någonsin, och den här gången har jag bestämt mig. Jag säger inte ja till några nya uppdrag, när vintermörkret sänker sig ska jag ha lyckats skruva ner tempot till halvtid, max. Först ska vi på en läkande resa, barnen och jag, klara av julen som jag bävar för – min man var så bra på att fixa jul – och sedan ska jag ha fler blanka dagar där jag inte vet riktigt vad som ska hända, mer än att jag behöver vila, återhämta mig, promenera, utforska nya stigar, läsa de där böckerna jag inte hunnit med. Förstå vad det innebär att vara änka. Sortera kvitton, bläddra i fotoalbum, eller snarare de där kartongerna med bilder som står på vinden och aldrig hann bli insatta i något album. Sätta upp nya sovrumsgardiner, mörkläggningsgardiner, som gör att jag sover ovaggat. Laga mat, och finnas där för mina pojkar. Kroppen svarar tydligt att jag är på rätt väg.
I vår tid verkar det som om vi alla behöver återhämtning mer än någonsin, vi pratar om det hela tiden, men nästan ingen ägnar sig åt det mer än någon dag här och där. Som Katherine May skriver: ”Att ägna sig åt de här djupt omoderna sysslorna – sakta ner, låta fritiden ta mer plats, få tillräckligt med sömn, vila – är ett radikalt ställningstagande, men helt nödvändigt.”
Själv har jag ibland tagit taxi från möten till yogapasset, för att inte missa den heliga tiden. Hastat in med andan i halsen för en liten nödvändig stund på mattan. Ska jag klara att slå av på takten nu? Fortsätta tacka nej till det jag inte behöver. Varför vill vi ha en full kalender? Ja, vill vi egentligen det? När tid är den största lyxen som finns. Vad är jag sugen på att göra egentligen, när det finns en lucka? Vad vill jag göra med resten av mitt liv? Ja, det ska jag klura lite på de där mörka vinterdagarna som följer. Jag vill utforska tomrummet som uppstår. Ensamheten som jag fruktar, egentiden som jag längtat efter tidigare, men som nu inte är lika lockande. Jag vet att jag måste gå rakt igenom mörkret, steg för steg, tills jag kommer ut på andra sidan.
Tack, Katherine May, för att du visar vägen i denna banbrytande, utforskande och helande bok.
– Carina Nunstedt, förläggare Yourlife Books
LÄS OCKSÅ: