1933.13-åriga Siv ligger vaken i kammaren och hör föräldrarnas dämpade röster i köket. Det är henne de pratar om. Det är hög tid för henne att börja arbeta, det finns ingen annan lösning, de har inte råd. Hon som hoppats läsa vidare. Inne i kammaren kramar Siv kramar boken hon läser mot sitt bröst, ett slitet exemplar av Gösta Berlings saga. Hennes dröm om att bli folkskollärarinna grusas sönder.
1937. Siv arbetar långa dagar på Anderssons välbärgade gård och i hemmet. När hon inte tror det kan bli värre vill fadern skicka iväg henne att jobba som skogskocka i ett huggarlag. Långt ut i skogen, i sträng kyla, ska hon hålla rent och sätta mat på bordet till tio män. Innan hon far i väg ställer hon sig vid spegeln, drar med handen längs den tjocka, långa, ljusbruna flätan, hämtar saxen och klipper snabbt av den. Det känns bättre.
Långt ute i det frostvita landskapet finns den låga gamla trånga timmerkojan där Siv ska tillbringa de närmaste månaderna. Är det här hennes framtid? Hon känner sig lamslagen. Hur ska det gå? Varje dag förväntas hon utfodra tio hårt arbetande skogsmän. Hon betraktar med stora ögon de enorma tunnorna med sill, krukorna med mjölk, lådorna med smör, ägg, äpplen och potatis och i det kalla förrådet hänger en gris och en halv oxe.
Vid tre förväntas hon ha middagen klar och nästa morgon ska frukosten och matsäcken göras i ordning. Den första dagen blir det palt. Fruktkräm och mjölk till dessert. Sill och potatis till frukost.
2022. Motvilligt skickas Eva, anställd vid ett stort skogsbolag, upp till Djupsele i Västerbotten. Hon ska dämpa de vilda protester mot en av skogsbolagets avverkningar som flammat upp. Hon anses mest lämpad då hon ju har anknytning till trakten, även om det är trettio år sedan hon senast satte sin fot där. Under många somrar hälsade hon på sin farmor och farfar i Djupsele.
Väl i byn återknyter hon inte bara en del gamla bekantskaper, hon kommer också flera familjehemligheter på spåren …