Det har äntligen blivit dags att slå upp portarna för kulturladan som Helena har rustat upp med hjälp av nyfunna vänner. Förvandlingen är enorm, och resultatet överträffar alla hennes förväntningar. Utifrån ser den ut som vilken gammal lada som helst med solbränt rödmålat timmer och flagad vitfärg kring fönstren. Men därinne är väggarna är vitlaserade från golv till tak och utsikten ner mot sjön genom det enorma fönstret är magnifik.

Första kvällen har Helena dukat upp med champagne och rödingsnittar på ett stort, nysnickrat träbord. En brasa sprakar trivsamt i den stora öppna spisen. Där ute är det en mulen sommarkväll men det är inget som gästerna i ladan tänker på. Sorlet blandas med stillsam jazz och väggen där Sonjas färgstarka tavlor hänger drar allas blickar till sig.

Allt talar för att kulturladan kommer att bli en succé. Helena klingar i champagneglaset och tackar alla som hjälpt henne att förverkliga sin dröm. Många av dem är på plats i rummet, men det finns också några personer som inte är med just den här kvällen. Människor som hon skulle vilja hinna träffa oftare, om hon inte ständigt jobbade.

Det blir en omtumlande kväll. Samtidigt som hon är stolt, glad och tacksam och berättar om kommande poesikvällar, visaftnar och musikquiz i ladan, börjar hon också känna ett gnagande tvivel.

Ska hon verkligen fortsätta driva den här gården när det enda hon gör är att arbeta? Hur ska hon nu ha tid att fördjupa sin relation med Alex som bor i Stockholm?

Hon tänker också på Sonja och hennes ord om att våga uppbrott. Men hur många uppbrott orkar man med under ett liv? Och varför tog Sonja med sig Hildas svarta anteckningsböcker hit? Är det över huvud taget rätt av Helena att läsa dem?