Författarporträtt
"Ska man skrämmas får man viska ibland, skrika ibland. Jag planerar inte böcker i förväg utan skriver ner det som kommer."
Åsa Ericsdotter är född i Uppsala 1981. Hon debuterade som 17-åring ed Oskyld. En prosalyrisk berättelse om kärlek, passion och smärta. Denna gav henne genast en plats som en av våra mest intressanta unga författare.
Sedan slutet av 1990-talet har Åsa omväxlande varit bosatt i Sverige och Frankrike där hon arbetet och studerat. Idag bor Åsa på den lilla ön Peaks Island utanför Maine på den amerikanska östkusten.
Berätta lite om Fas 3 och hur det var att skriva den.
Thrillern var ett okänt territorium för mig. Jag började som poet och läser fortfarande mest poesi. Jag har skrivit om den from scratch minst fem gånger – varav en gång på engelska – och det tog mig fem år att bli klar. Jag hade ingen aning om hur man gjorde. Samtidigt har jag aldrig haft så roligt med en bok som med denna. Det är min första ”amerikanska” bok, den utspelar sig här, jag tyckte om att få skriva om min egen värld. Mina egna människor.
Hur kom du på idén till boken?
Det var första sommaren på ön. Jag gick förbi ett äldreboende här som ser lite ödsligt ut. Jag fick en bild av en åldring som gick upp på natten, hämtade en kniv i köket och högg ihjäl de andra boende. Jag ville skapa en oväntad förövare. Jag hade just varit i Austin, Texas och sett universitetstornet där Charles Whitman (Amerikas förste massmördare) sköt ner ett fyrtiotal människor efter att först ha dödat sin fru och sin mor. Han lämnade ett brev efter sig där han förklarade att han sedan en tid tillbaka hade lidit av irrationella tankar. Han trodde att det var något fel på hans hjärna och bad läkarna att undersöka den efter hans död. Vid obduktionen hittades en tumör, stor som en pekannöt. Den tryckte på amygdala och orsakade personlighetsförändringarna. Whitman var en helt vanlig ung man. Han älskade sin fru och sin mor. Så förändrades en liten, liten grej i hjärnan och han blev massmördare. Det här fascinerar mig. Människans identitet. ”Galenskap.” Man tror att man är en person med en fast personlighet, men bara alkohol, droger kan rubba allt. Kemisk obalans, en skada eller ett ingrepp på fel ställe i hjärnan och hela ens personlighet havererar. Betyder det att vi inte har en fast identitet, en kärna? Och om hjärnan slutar fungera som den ska? Om vi förlorar våra minnen? När upphör vi att vara människa?
Din första bok kom ut redan när du var 17 år och sedan dess har du givit ut flera diktsamlingar och romaner. Nu byter du genre. Hur kommer det sig?
Det var bara historien som krävde det. Det var samma sak med min förra bok, Epidemin, där jag ville få ut ett politiskt budskap. Man får lyssna på storyn. Är det en dikt man hör får man skriva den. Vill man övertyga någon om något måste man vrida orden annorlunda. Ska man skrämmas får man viska ibland, skrika ibland. Jag planerar inte böcker i förväg utan skriver ner det som kommer.
Du är uppvuxen i Uppsala, men bor idag på en liten ö utanför Maine på den amerikanska östkusten. Hur hamnade du där?
När min första bok kom ut i Sverige flyttade jag till Frankrike. Jag trivdes inte med uppmärksamheten. Jag blev kvar i åtta år, sedan träffade jag min man, som precis fått jobbet här på Harvard. Vi bodde i Boston i sju år. När jag var gravid med min äldste son lånade jag en stuga här på ön av en väninna jag träffat på ett jaktläger i Maine. Det var kärlek vid första ögonkastet. Jag visste att det var här jag skulle bo. Samma dag hittade vi ett hus och började buda. Min pappa bodde också på en ö, i Roslagen. Det ligger i blodet. Vi aktar oss lite för människorna.
Hur ser en vanlig dag i ditt författarliv på Peaks Island ut?
Jag har ett skjul i trädgården där jag sitter tre timmar varje morgon. Resten av tiden är jag med barnen, vi leker på stranden eller i skogen, åker skridskor på någon av dammarna.
/Tack, Åsa
LÄS OCKSÅ: