"Även om syskon delar samma uppväxt så har nog varje barn sin unika upplevelse ..."

För de som inte känner dig sedan tidigare, hur skulle du presentera dig själv?
Jag är en författare och advokat som bor i London med min partner och en galen katt. Jag älskar berättelser i alla dess former så jag är beroende av både TV, film, musik och böcker. För närvarande hittar du mig med största sannolikhet promenerandes genom Londons parker med en mysig stickad tröja och överdimensionerade hörlurar.

Flicka A är en både gripande och spännande berättelse om en flicka som lyckas fly den terror hennes föräldrar utsätter henne och hennes syskon för. Hur kom du på idén?
En stor inspirationskälla till berättelsen är min livslånga fascination för syskonrelationer. Jag är själv enda barnet och har alltid varit intresserad av dynamiken mellan syskon, konflikterna och allianserna som skapas under barndomen och hur de utvecklas i vuxen ålder.
Familjen Gracie i boken är sprungen ur det intresset. Sen har situationen de befinner sig i inspirerats av massvis av true crime-historier jag läst – både äldre, lite mer okända händelser i Storbritannien och några mer aktuella. Jag började fundera kring vad som händer med överlevare. Är det möjligt att leva vidare som vanligt trots det som hänt, eller kommer det förflutna alltid att jaga dig?

Syskonens minnen från tiden i föräldrarnas våld varierar stort. Vad tror du det beror på?
Jag tror att olika minnen av barndomen finns hos alla syskon, mer eller mindre. Även om syskon delar samma uppväxt så har nog varje barn sin unika upplevelse och sitt sätt att tolka och bearbeta händelser.
För barnen Gracie, i boken, är mycket också beroende av lotteriet som avgjorde i vilken ordning de föddes. I takt med att deras föräldrar blir mer och mer isolerade så har t.ex. de äldsta syskonen, Lex och Ethan, fördelen av att ha gått i skolan och till viss del levt ett vanligt liv där, så att de vet hur det ser ut. De ser sina föräldrars extrema beteende på ett mycket mer klarsynt sätt. De yngre syskonen har inte mycket att jämföra med. De vet inget annat än situationen de befinner sig i.

Över tid uppdagas fler och fler hemligheter i historien. Hade du hela intrigen klar för dig när du började skriva?
Inte riktigt. Jag visste hur Flicka A skulle sluta. Ända ner till den absolut sista scenen. Men det var inte helt klart för mig hur respektive karaktär skulle komma dit. Det utvecklade sig under tiden jag skrev. 

Kan vi lita på Lex som berättare?
Jag tror inte att vi någonsin kan lita på en berättare! Alla har sina egna fördomar och åsikter – sin egen historia – med in i en berättelse. Med det i åtanken tror jag vi alla är ganska opålitliga.

Boken framkallar både kalla kårar och tårar. Var det känslomässigt svårt att skriva den?
I vissa stunder, ja. Min favorittid på dygnet att skriva är på kvällen men med de sista kapitlen av boken var jag tvungen att sätta en tid då jag slutade skriva. Jag märkte att jag sov dåligt om nätterna. Jag tänkte fortfarande på karaktärerna när jag vaknade.

Så, vad har du på gång nu? Någon ny bok?
Ja, absolut. Jag skriver på min andra roman, som handlar om en konspirationsteori. Den följer två karaktärer under efterspelet av en attack. En av dem förlorar sin älskade medan den andra tror att allt bara var en bluff och bestämmer sig för att bevisa det. Precis som i Flicka A så tar boken upp frågor kring minnen och trauman, och hur man tolkar dessa.

Tack, Abigail!