Christoffer Carlsson: "Järtecken är en väldigt självbiografisk roman"
Berätta kort om dig själv?
Jag är trettiotvå år gammal och har en liten son som heter Stig. Jag bor i Stockholm och arbetar som brottsforskare vid universitetet, men mitt ursprung finns nere i utkanterna av Halmstad, nära en liten by som heter Marbäck. Där, nära Toftasjön, växte jag upp och det är där Järtecken utspelar sig.
Hur kommer det sig att du blev författare? Är det något du alltid drömt om?
Jag började skriva som nioåring, för att ha någonting att göra därute vid Toftasjön. Det fanns inte så mycket annat. Men då drömde jag nog inte om att bli författare, det kan jag inte säga. Jag skrev inte för att bli författare, utan för glädjen i att just skriva
Beskriv din nya bok Järtecken med tre ord. Vad får man som läsare?
Järtecken utgår ifrån ett grovt brott som inträffar i Marbäck hösten 1994, och brottets verkningar genom tiden på den lilla orten. Vi följer relationerna som bildas och brister, polisen som tvivlar på om det verkligen blev rätt den gången, och hur orten själv formas av, men också överlever, den hemska tragedi de drabbas av.
Vad tycker du är de viktigaste ingredienserna i en riktigt bra deckare?
Man brukar ju säga att en kriminalroman ska ha en viss struktur. Jag är inte så säker på det. Det enda gemensamma för alla bra kriminalromaner jag har läst – allt ifrån Sjöwall & Wahlöös ”Roseanna” till Stina Jacksons ”Silvervägen” – är bra karaktärer Utan dem kommer ingenting annat att lyfta från marken. Ingen gillar att läsa om pappfigurer.
Du är ju även professor i kriminologi. Hur mycket i dina böcker är hämtat från verkligheten?
Mina kriminalromaner är ganska självbiografiska, framförallt är Järtecken en väldigt självbiografisk roman i många avseenden. Men väldigt lite av det har med kriminologi att göra. Kriminologin ger en viss klangbotten för en berättelse om brott, i den meningen att man har en uppfattning om hur rättsväsendet fungerar och hur poliser, åklagare, brottslingar och brottsoffer tenderar att vara och prata. Den ger ett särskilt perspektiv på brottsligheten, som kan vara användbart för en författare. Men det är knappast så att alla kriminologer skulle kunna skriva kriminalromaner. Det krävs andra kompetenser för det.
Undersökningar visar att en tredjedel av alla svenska drömmer om att skriva en bok. Vad har du för tips till alla de som sitter å hemliga författardrömmar?
Det där är så svårt. Men se till att skriva. Det är väldigt sällsynt att vår tid premierar den som sitter på sin kammare och författar en lång romantext. Vår vardag tenderar att ätas upp av annat. Det är ju så livet är. Men för att bli verkligt bra på att skriva måste man öva. Det är inte bara ett hantverk, men till viss del, och precis som med alla hantverk måste man göra det för att bli bättre på det. Så mitt enkla tips är att faktiskt se till att försöka skriva. Avsätt tid för det. Försök göra det till en så naturlig del av livet som möjligt, lite som att borsta tänderna eller äta frukost. När skrivandet är en självklar del av vardagen kommer den inte att prioriteras bort. Det är ett första steg på vägen.
Har du något riktigt bra boktips att dela med dig av, som du tycker alla borde läsa?
Oj, herregud. Det finns så många. I termer av kriminalromaner så säger jag ”Händelser vid vatten” av Kerstin Ekman, ”Silvervägen” av Stina Jackson, ”Annabelle” av Lina Bengtsdotter och ”Slutet på sommaren” av Anders de la Motte. Fyra fantastiska böcker.
