Ann Napolitano om att ta sig igenom en livskris

Först och främst – vem är Ann Napolitano? 😊
Jag är en 48-årig författare, mamma och fru som bor i Brooklyn. Jag är biträdande redaktör på ett litteraturmagasin som heter One Story. Jag har skrivit tre romaner varav den senaste är Käre Edward. Då och då har jag även undervisat i skönlitteratur och skrivande.

Var fann du inspirationen till Käre Edward?
När jag undervisar i skrivande så säger jag alltid till mina studenter att uppmärksamma sina besattheter. Att de ska lägga märke till vad som väcker deras nyfikenhet. Är det en nyhet, något skvaller, ett akademiskt ämne, ett stycke i en roman eller något annat.
Käre Edward inspirerades av min fascination av en verklig flygolycka.

Så Käre Edward är inspirerad av en verklig händelse. Berätta mer om den.
2010 kraschade ett flyg i Libyen. Det gick från Sydafrika till London och ombord fanns nästan bara holländska passagerare, på väg hem från sina semestrar. Alla ombord omkom utom en holländsk 9-årig pojke. Man fann honom, fortfarande fastspänd i flygplansstolen ett par kilometer från resten av flygplansvraket. Han hade ett illa brutet ben och en punkterad lunga men i övrigt var han oskadd. Alla andra, inklusive hans föräldrar och bror, hade dött omedelbart i kraschen.

Jag kunde inte sluta läsa om kraschen och pojkens historia och jag visste nästan direkt att jag var tvungen att skriva om detta för att på något sätt förstå hur en pojke kan vidare från en sådan här krasch och från förlusten av hela sin familj men ändå hitta en väg vidare och inte bara överleva, utan också att faktiskt leva.

Vem är din favoritkaraktär i historien och varför?
Det är nästa omöjligt att svara på. Jag älskar alla mina karaktärer. Men jag kanske har några favoriter ändå, tex. Rektor Arundhi och Shay. Men min verkliga favorit är kanske ändå Florida. Hon är så annorlunda och ovanlig och därmed väldigt rolig att skriva. Jag älskade att befinna mig i Floridas sinne.

Vad tror du kan hjälpa någon som går igenom en livskris? Hur har du porträtterat det i Käre Edward?
Svaret jag fram till i boken, som jag verkligen tror på, är vänlighet och empati. Att vi ber om hjälp när vi är i en kris, och accepterar den vänligheten och omtankesom vi erbjuds, tror jag är det som kan rädda oss. Edward är omgiven av vänlighet efter kraschen – hans morbror försöker skydda honom från information om nyheter om kraschen, Shay försöker behandla honom som en person och inte som ett offer och rektor Arundhi ger honom i uppgift att vattna hans ormbunkar. De här olika omtänksamma gesterna ger Edward en riktning genom varje dag.

Vilka känslor och tankar hoppas du att boken ska väcka hos läsaren?
Ska jag vara ärlig så tänker jag inte på det när jag skriver. Jag försöker att skriva historien så bra jag bara kan och om berättelsen berör mig hoppas jag att den också berör andra. Jag älskade att skriva Kära Edward eftersom jag fick möjligheten att leva i en fiktiv värld fylld med vänlighet. Jag hoppas att läsarna finner den världen lika närande som jag gjorde.

Tack, Ann!