Författarmöten
Johan Rundberg: "När karaktärerna får liv gör de inte alltid som jag tänkt"
Johan Rundberg vuxendebuterar med Den som vaktar flocken, en spänningsroman om tonårens mörka sida. Tidigare har Johan skrivit barnböcker och belönats med bland annat Augustpriset och Astrid Lindgren-priset. I en intervju med Bonniers Bokklubb berättar han om sin dolda talang, hur han fick idén till boken, och varför boken utspelar sig i Täby.
Hur kom du på idén till intrigen i Den som vaktar flocken?
- Den kom i etapper. Jag hade en lös idé till en ungdomsbok om en tonåring som hamnar utanför i skolan på grund av hur ett inlägg på sociala medier tolkas. Samtidigt hade en annan tanke börjat gro. En före detta kollega sa vid ett tillfälle att han behövde känna övertag för att kunna gå in i ett förhållande. Då slog det mig att jag hade hört samma sak förut, av män i olika sammanhang, och det fick mig att börja tänka på en relationsroman om klass och maktförhållanden. Till slut insåg jag att de här spåren inte skulle bli två böcker, utan en, i formen av en spänningsroman. Det blev Den som vaktar flocken.
"Man måste se upp vad man säger i närheten av en författare ..."
Din nya bok jämförs med Mattias Edvardssons och Malin Persson Giolitos böcker. Hur känns det och kan du själv se kopplingen?
- Kul förstås, de är ju två favoriter som båda har en helt egen och väldigt trovärdig ton. Men jag tror att det framför allt handlar om att jag jobbar med samma teman som de har gjort, som krisande familjer och våld i skolan.
Familjen som drabbas bor i ett villaområde i Täby. Hur kom det sig att du lät boken utspelas just där?
- Jag ville att min berättelse skulle utspelas på en plats som kunde stå för trygghet och stabilitet, utan att sticka ut för mycket. Platsen skulle vara begärlig, utan att vara för vräkig. På den här platsen skulle mina huvudpersoners vardag kunna upplevas både allmängiltig och priviligierad. En lagom laddad symbol och projektionsyta – som blev Täby!
Du skildrar dynamiken i nära relationer på ett briljant sätt. Var hittar du inspiration?
- Det är nog en blandning av egna erfarenheter, vardagsobservationer och tjuvlyssnande. Man måste se upp vad man säger i närheten av en författare ... Men jag är väldigt intresserad av detaljer och tonfall i dialog, och jag hoppas och tror att skildringen av bokens familj ska vara trovärdig. Oavsett vad jag skriver är det avgörande att alla karaktärer känns verkliga och flerdimensionella, med bra och dåliga sidor. Mänskliga, helt enkelt.
"När karaktärerna får liv gör de inte alltid som jag tänkt"
Har du själv erfarenhet av de faror unga idag utsätts för på sociala medier eller i skolmiljön?
- Min erfarenhet ligger väl i det faktum att jag länge har beskrivit ungdomars vardag, samtidigt som jag är tonårsförälder. Som de flesta andra är jag en medveten förälder, och försöker vara uppmärksam utan att vara överbeskyddande. Lättare sagt än gjort, förstås. Det är intressant att tänka på vilka typer av faror som tidigare generationers föräldrar har behövt ta ställning till, jämfört med dagens föräldrar. Sedan har jag, tack och lov, aldrig råkat ut för något som påminner om det mina huvudpersoner i boken utsätts för.
"Sju lager av hemskheter med lite vardag på toppen..."
Den som vaktar flocken är en riktig bladvändare. Visste du själv hur det skulle sluta när du började skriva?
- Ja, åtminstone själva spänningsdelen. När jag börjar skriva har jag alltid en bild av hur berättelsen ska sluta, men vägen dit tar ofta andra turer än de jag trott. När karaktärerna får liv gör de inte alltid som jag tänkt, och det är bra för då blir det dynamik i texten. Sedan finns det saker i slutet som jag inte bestämde mig för förrän jag kom dit. Den synbara gåtan är bara en del av slutet, sedan är det detaljer i relationerna som jag ändrat och filat på innan jag kom på vad jag ville lämna läsaren med.
Om Den som vaktar flocken var en drink, vilken skulle det vara?
- Oj, den skulle nog vara en Long Island Iced Tea, som består av fem olika spritsorter med en skvätt cola på toppen. Sju lager av hemskheter med lite vardag på toppen, alltså. Trots sitt innehåll är den förrädiskt god, men hugger dig i ryggen när du minst anar det.
Vad gör du när du inte skriver?
- Då läser jag, går ut med taxen och lyssnar på gubbrock. Jag har också ett gammalt soldattorp utanför Uppsala som hemsöker mig med tankar om allt som behöver fixas.
Kort om Johan Rundberg
Född: 1973, i Knislinge i nordöstra Skåne.
Bor: Årstadal i Stockholm
Familj: Fru, två barn och en bonusdotter. Och Lloyd, vår långhåriga kanintax, områdets skräck och allas ögonsten.
Författare du alltid läser: Många! Men några: Therese Bohman, Henrik Bromander, Johan Kling, Lena Andersson och John Ajvide Lindqvist.
Bok som gjort avtryck: Dårfinkar & Dönickar av Ulf Stark. Den kom när jag gick i mellanstadiet och var boken som fick mig att själv vilja börja skriva. Jag håller den fortfarande högt och läser om den vartannat år ungefär.
Vill läsa härnäst: Ö av Sara Bergmark Elfgren och Rostskogen av Anders de la Motte, älskar Asker-serien.
Beskriv dig själv med tre ord: Disträ, lokalsinnesbefriad, tidspessimist.
Dold talang: Man kan stänga in mig i ett trångt utrymme under en längre tidsperiod utan tillgång till mobil, musik eller böcker, utan att jag blir uttråkad. (Jag vet, det är inget partytrick.)
Motto: ”Ja till allt”. Jag kan ha svårt att bestämma mig, så för några år sedan bestämde jag mig för att sluta fundera så mycket och istället säga ja till allt. Det har i efterhand visat sig vara ett väldigt praktiskt och problematiskt motto, på samma gång.
LÄS FLER FÖRFATTARINTERVJUER