Ingemar Modigs uppvaknande

På 60-talet var Borstafors ett välmående samhälle, omgivet av granskog och böljande åkermark och beläget alldeles intill en vilt brusande älv. Den optimistiska andan, som höll i sig en bit in på 80-talet berodde på Fabriken.  Med sin höga skorsten tornade ASGO – Andersons Stövlar och Galoscher AB – upp sig som en trygg borg drygt två kilometer uppströms från centrum.
På den tiden kunde man se arbetarna med unikaboxar gå eller cykla från sina egnahemsvillor över södra bron. De blandades sedan upp med dem som bodde i de två flerfamiljshusen som i folkmun benämndes Plågan och Nåden.
Nu, decennier senare, när ASGO för länge sedan lagts ner och Borstafors förvandlats till en utarmad glesbygdsort, bor den drygt sextioårige Ingemar Modig i Plågan. Och för det mesta är det som om hela hans tillvaro gör skäl för husets öknamn.
Varje morgon vaknar Ingemar precis innan klockradion slår på. Om han inte hinner stänga av den innan signalen ljuder kommer någon att dö. Innan han går hemifrån för att äta på Clarissas grill kontrollerar han noga alla sladdar – minst tre gånger. På vägen dit räknar han allt han ser och kan inte gå vidare om antalet inte är delbart med tre. Och hos den vänliga Clarissa är allt förberett för Ingemars bacillskräck. Tvångstankarna har tagit över hans liv.
Men så upptäcker Ingemar plötsligt en liten flicka som han inom sig småleende börjar tänka på som Den lilla speedkulan. 11-åriga Dalia som, svärande som en borstbindare, varje eftermiddag dominerar ett litet fotbollsgäng på grusplanen bakom skolan.
Innan Ingemar vet ordet av har flyktingflickan Dalia blivit hans vän. Tillsammans försöker de båda finna en väg som går bortom plågsamma minnen och kulturkrockar.
Vad de inte vet är att Borstafors lokalreporter samtidigt smider egna onda planer …