Käre Edward

Det är en sommarmorgon med blå himmel när flygplanet som ska ta familjen Adler från New York till Los Angeles lyfter från marken. Ombord finns 191 passagerare, bland dem en ung kvinna med ett graviditetstest i väskan, en Wall Street-miljonär som flirtar med flygvärdinnan, en soldat som återvänder från Afghanistan med en hemlighet och så Jane och Bruce Adler och deras två söner, Edward och Jordan.

Jane har fått plats i första klass och känner ett stygn av dåligt samvete när hon skiljs åt från sina ”killar” vid flygplanets ingång. Hon har egentligen lovat Bruce att boka om biljetten så att familjen kan sitta tillsammans, men hon behöver sitta ifred och jobba. Skuldmedveten vänder hon sig om och vinkar och får en längtansfull blick av sin yngste son, Edward. Ett minne dyker upp. Den första tiden med Edward var jobbig. Han hade kolik och skrek dag som natt. Så en morgon var det bara över och Jane vaknade full i skratt eftersom han låg på henne och bombarderade hennes kind med bebiskyssar med öppen mun.

Några timmar senare har det som inte får hända hänt, och Jane finns inte längre kvar för att minnas den där morgonen. I spillrorna av flygplansvraket ropar en pojke på hjälp: ”Jag är här.”

Edward vaknar upp sönderslagen på sjukhuset. Det är ett mirakel att han har överlevt. Vid sjukhusbädden sitter moster Lacey och hennes man John med härjade ansikten. I flera år har de försökt få barn utan att lyckas, och barnkammaren som Lacey en gång inredde med hopp och glädje står fortfarande tom i deras hus. Nu ska Edward flytta in där.

Den första tiden är fruktansvärd. Edward kämpar för att förstå meningen med att just han fått leva, och för att hitta en plats i världen utan sin familj. Den enda trösten är hans spirande vänskap med grannflickan Shay. Tillsammans gör de en dag en häpnadsväckande upptäckt: gömda i Laceys och Johns garage står säckar med brev från släktingar till de andra passagerarna, adresserade till Edward.

Genom att läsa och besvara en del av breven ställs Edward inför några av livets mest djupgående frågor: hur gör vi det mesta av tiden vi får? Och vad betyder det att inte bara överleva, utan att verkligen leva?