Och havet gav igen

Skärhamn, Tjörn 1950. Oktobersolen skiner in över köksbordet hos Hanna. Här sitter de, Dagmar från Slite på Gotland och väninnorna Hanna och Sally. Jo, visst kan hon kalla dem väninnor nu efter nästan tre år här på ön?

”Det var rent oanständigt gott det här, Hanna”, säger Dagmar, trots att det egentligen inte alls är vad hon har på hjärtat. I stället skulle hon vilja berätta hur glad hon är att hon har dem, att deras sätt fått henne att smälta in. Nu är hon med. En skärhamnare. Men sådant kan man inte sitta och säga helt plötsligt när man bjuds på kaffe.

På golvet sitter Dagmars lilla Anton och i hennes mage sparkar en liten till. ”Oj oj! Man kan tro att ungen är på dans!” skrattar Hanna och Dagmar ser ner på de kvinnohänder som vilar på hennes mage. Två kvinnor om bryr sig om henne. Hon är nära att ta till lipen. Och än mer rörd blir hon när både Hanna och Sally tycker att det är självklart att Dagmar ska föda här, i Hannas kökssoffa. Att hennes Holger skulle hinna hem från sjön till dess är inte troligt.

Ja, Dagmar är ofta ensam. Holger är till havs och hon är i köket, på övervåningen i huset i hamnen och lagar mat och undviker att gå i trappen så det hörs. För då kommer Ethel, svärmodern, eller svårmodern, som hon och Holger ibland kallar henne, genast ut från sitt för att kritisera. Tack och lov för svärfar Gustav som talar till henne med värme.

Och både svärfars och väninnornas omtanke behövs. För det finns en annan ensamhet när Holger och de andra sjömännen är hemma och samlas i magasinet. Dagmars kärlek till Holger är stark, men tomflaskorna han lämnar efter sig blir allt fler. För många.

Om nätterna smiter Dagmar ibland i väg för ett efterlängtat dopp i det salta men oftast röker hon på balkongen och låter tankarna virvla. Vad kan hon göra för barnen, för sig själv och för Holger? Kommer hon kunna rädda sin lilla familj innan det är för sent …?