Skamluvan

Öland 1867. Lovisa står vid eldstaden medan gårdens manfolk sitter vid matbordet och slevar i sig rågmjölsgröt och surmjölk. Lovisa känner de närgångna blickarna från en av männen, sonen i huset. Snabbt vänder hon sig om och råkar stöta till husfrun med armbågen. Det skulle hon inte ha gjort. Genast får hon ett nyp i armen. Husfrun är alltid lika elak, hittar jämt något att klaga på.

För att slippa hennes gnat och tjat ger sig Lovisa ut till ladugården. Den välbekanta doften slår emot henne, koskit, hö och jordgolv. Hon hämtar spannen och pallen och börjar mjölka när drängen Johan kommer. Hon vet hur glad han är i henne, det visar han med all tydlighet, följer henne ständigt med blicken och kommer gärna nära, ibland alltför nära. Ur byxfickan drar han fram en snidad och vacker träsked. Lovisa smeker hans hand och tar emot den. Men inte ens hans ord om att flytta till ett eget torp tillsammans beveker henne. Hon har andra planer för framtiden. Hon vill inte gifta sig och bli fast på orten. Hon drömmer om ett annat liv än det Johan kan ge henne. Hon vet att det finns städer långt borta, utan steniga åkrar, kontrollerande bypräster, elaka husmödrar och närgångna karlar. Vänta bara! En dag ska hon vandra fram på storstadens gator som en fin dam, med spetsblus och parasoll.

Men så länge gör hon vad hon kan för att underlätta livet för sin stackars fattiga mor, med sin krumma rygg och värkande rygg har hon det extra svårt. Maten räcker inte till, varken korngröt eller saltsill har hon kunnat mätta magen med. Vilken lycka att Lovisa ibland får lite extra tilldelning av husfar, matknyten som hon kan ta med sig till modern.

Samtidigt fortsätter Lovisa drömma om en annan framtid.  Hon ska bara hitta ett sätt att ordna pengar och sedan ta sig till Gävle, en stad som just raserats av en enorm brand. Det borde vara rätt plats att bygga upp ett nytt liv på …