Christina Herrström: "Människor kan falla offer för en ondska som egentligen inte syns."

Christina, vem är du? Hur skulle du beskriva dig själv?
Jag är författare och dramatiker. När jag var liten tecknade jag oändliga serier och när det var uppsatsskrivning blev jag klar först, så jag förmodar att berättandet alltid har roat mig. Språk och ord tycker jag om och fascineras av att var och en som läser eller hör dem skapar världar i sitt inre av dem. Dramatik är roligt, om man är med i själva processen till en färdig pjäs eller en färdig film eller TV- serie, så som jag haft privilegiet att vara i samarbetet med min regissör för serier som idag kallas kultklassiker som Ebba & Didrik och Glappet. Det är något med denna typ av skapande som triggar igång mig. Innan jag började skriva dramatik var jag mest sysselsatt med att skriva låtar, musik är också en del av vem jag är. Mina pjäser har spelats internationellt och jag har skrivit både ungdomsböcker och vuxenböcker. Att pilla med orden är helt enkelt kul.I övrigt är jag en vänligt sinnad person,  utan några extrema böjelser. Jag tycker som de flesta om att umgås, dansa, sjunga, greja med blommor, fixa med det ena och det andra och att försöka ha det så trevligt det går i det här livet.

Berätta om nya boken Ödeläggaren.
Med denna bok försöker jag beskriva hur det kan gå till att snärjas av en annan människa som har en ondsint plan. Vi tror oftast att vi har koll på vår integritet, vi tror att vi på vissa sätt är orubbliga och starka och vi tror att vi känner igen ondska. Vi tror att om vi ställer oss vid ett övergångsställe och en bil stannar för oss, att det finns en grundläggande överenskommelse i det, en ömsesidighet. Vi tror inte att bilen ska gasa när vi är mitt ute i gatan.
Jag ville med boken försöka beskriva hur en människa – jag i det här fallet – kan befinna sig i en stark period av sitt liv och ha planer och känna sig trygg – men ändå tappa orienteringen och snärjas, mer och mer, tills allt är förlorat. Ens värdighet, ens trygghet, ens framtid. Och man utan att det har märkts utåt har förlorat sin viktigaste frihet; den osynliga friheten som vi alla tror att vi självklart har, den vi vanligen inte ens reflekterar över. Friheten att vara i våra liv, som den vi är, med dem vi är och ha rätt till något annat än det ” nu”  som måste kontrolleras för att hålla katastrofen borta.  Många, många fler än vi vet om utsätts för ödeläggare. Det är något man inte talar om. Det är svårt att tala om det eftersom offren oftast knappt vet vad som har hänt och har tappat bort sig själva, sin kraft och ofta sina relationer, kanske sitt hem och alla tillgångar.  Det finns också en vedertagen idé om skam; att den utsatta bär skammen, i viss mån måste vara skyldig till att ha råkat så illa ut. Precis som när det gäller sexbrott är det skamligt att vara den som blivit lurad. Jag vill lyfta bort den skammen. Jag vet att det finns oändliga många offer för förövare av den här sorten. Och det kommer bli fler. Eftersom jag skrev tjugotre dagböcker och mycket annat under de år jag ödelades, kunde jag rekapitulera mycket av det som hade skett. Efter att jag hade vittnat i rätten hörde en nämndeman av sig och sa att hen nu förstått den här typen av brott och skulle ta det med sig in i framtida mål. Det stärkte min motivation att skriva Ödeläggaren. Och det är min plikt, anser jag, att beskriva det. För andra, för att andra ska förstå, för att stärka andra som är i något liknande, för människor omkring dem.

Vad önskar du att man som läsare tar med sig när man läst Ödeläggaren?
Jag önskar att de som har läst får en djupare förståelse för hur människor kan falla offer för en ondska som egentligen inte syns. Och att man ska få en djupare förståelse för att vem som helst kan falla offer.

Ödeläggaren är en sann och självupplevd berättelse. Vad var den största skillnaden mellan att skriva den och att skriva fiktiva berättelser?
I en fiktiv berättelse bestämmer man gången själv.  En sann berättelse är mycket svårare att skriva, för verkligheten är så mycker mer mångfasetterad. Det här var det svåraste jag har skrivit och jag kan bara hoppas att jag har lyckats någorlunda.

Vad inspirerar dig? 
Glappen intresserar mig. Allt som inte är som det ser ut att vara eller som inte är som man försöker få det att vara, eller inte är vad det sägs vara. Som i  Glappet  det är inte jämställt fast det påstås vara det. Människors längtan till varandra och våra tillkortakommanden inspirerar och griper mig.

Undersökningar visar att var fjärde svensk drömmer om att skriva en bok. Har du något tips till alla ed författardrömmar?
Att skriva. Läsa för att samla ord och bygga språk. Men framförallt: skriva. Och när det man har skrivit är tråkigt, hitta felet. Ofta öppnar felen dörrarna.

Till sist: har du något riktigt bra boktips att dela med dig av till våra medlemmar?
Jag har i flera decennier sagt Blonde av Joyce Carol Oates. Men jag tycker om Världen av igår av Stefan Zweig. Och råkade läsa LIDA – den kunde jag knappt lägga ifrån mig. Elena Ferrantes berättelser är också mycket fascinerande, och inte minst hur hon lyckas småpladdra i böckerna och ändå hålla ens intresse. Men det finns så oändligt många böcker som är fantastiska att jag egentligen inte kan säga någon alls.

Tack, Christina!