”Jag är nöjd med att min sista Millenniumbok också blev min bästa”

Som läsare tycker vi att Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander blivit mer komplexa och intressanta karaktärer i dina händer. Hur har de ändrats i dina tre böcker? Vad känner du att du har tillfört dem?

Som författare måste du som alltid lägga något av dig själv i dina karaktärer. Därför har Mikael oundvikligen blivit lite mer sårbar och kanske också fått ett mindervärdeskomplex inför Lisbeth. Gudarna ska veta att det hade jag haft.

Lisbeth å sin sida är mer plågad och mörk, och kanske också nu, i min sista del, mer tvekande. Hon, det tysta, sammanbitna, tvingades till slut öppna sig. 

Lisbeth tvingas möta sin barndoms mörker i din nya bok. Kan du berätta mer om det?  

Det fanns två poler i Lisbeths barndom, modern Agneta som misshandlades och våldtogs – och så fadern Zalachenko, Zala, förövaren. Det var en sorts krig i familjen, och Lisbeth och systern Camilla valde var sin sida i den striden. Ingen av dem blir fria förrän det kriget är avgjort.   

 Boken heter Hon som måste dö. Vem är det som måste dö och varför?

Lisbeth måste dö. Camilla måste dö. Alla möjligheter till försoning är sedan länge försvunna. Men ändå…. de är av samma kött och blod, och någonstans i deras bottenlösa hat finns sprickor. Har Lisbeth verkligen det inom sig att döda sin syster. Eller är hon som alltid varit så ofattbart stark, ändå till sist för svag.

Lisbeth vill inte längre vara den som jagas. Hon ska jaga själv. Vad driver henne?

Hämnd har alltid varit en drivkraft för henne, och redan som liten fattade hon att det inte bara går att vänta på nya angrepp. Ibland måste man slå till först. Jaga och inte jagas. Slå för att inte bli slagen. 

Vem är systern Camilla?

I min första Millenniumroman är hon ondskan själv; gudomligt vacker och manipulativ. Men nu, i min sista bok, visar hon sig långt mer komplex. Också hon rids av demoner och nattsvarta minnen från barndomen

Hon som måste dö innehåller en del av det som skrämmer oss idag. Hur tänker du kring det?  Vad är du själv mest rädd för?

Jag är rädd för vår olyckliga förmåga att välja auktoritära, katastrofala ledare. Jag är rädd för klimatkrisen och för hatet och lögnerna på nätet och för förtrycket av det fria ordet. Jag är rädd för allt möjligt, och jag tror att det är bra att utnyttja den kraften när jag skriver. 

Vad är du mest nöjd med i boken? En speciell scen, en karaktär eller något helt annat?

Jag är nöjd med slutet. Då grät jag till och med, och det brukar vara ett gott tecken. Jag är nöjd med att min sista Millenniumbok också blev min bästa, även om jag ser det min plikt att ständigt tvivla: Höll jag verkligen måttet? 

Hur skiljer sig den här boken mot dina tidigare böcker i Millennium-serien?

Den är tajtare och jag har vågat ta ut svängarna mer. Den skildrar också hela samhället; från toppen ner till tiggarna på våra gator.