Succéförfattaren fick idén till Kastanjemannen av barnens hemska sång

Sören Sveistsrup är mannen bakom danska TV-succéer som Hotellet, Nikolaij og Julie och Brottet (som sedan även gjordes som amerikansk version i form av The Killing med bl.a. Joel Kinnaman i en av huvudrollerna). Nu debuterar Sveistrup också som spänningsförfattare med gastkramande Kastanjemannen. Boken är redan såld till ett drygt tjugotal länder.

För de som inte känner dig, berätta kort om dig själv?

Den 7 januari fyllde jag 51 år och det känns av någon anledning mycket bättre än när jag fyllde 50. Jag är gift med Kristina och tillsammans har vi två pojkar och en mycket energisk hundvalp som heter Woody. Vi bor lite norr om Köpenhamn, nära både havet och skogen, vilket påminner lite om naturen på ön Thurö som jag växte upp på. Jag älskar våren, sommaren, fotboll, tennis, golf och semestrar i Grekland. Vintern i Skandinavien är alldeles för lång!

Du har ju skrivit många populära TV-serier och filmer. Vad är den största skillnaden på att skriva en TV-serie och en bok?

Den största skillnaden är självklart att man gör allt själv när man skriver en bok. Du får ingen hjälp från regissörer, fotografer eller skådespelare. Så på många sätt är det mycket mer ensamt at skriva en bok. Å andra sidan är det också en större frihet. När jag skriver en bok kan jag göra som jag själv vill. Jag behöver inte ta hänsyn till om produktionsbudgeten rymmer en helikopterjakt eller en resa till Paris, eller inte. Dessutom är det fantastiskt hur det i en bok skapas bilder i läsarnas fantasi. I en film eller TV-serie delar man ju exakt samma bilder tillsammans med alla andra tittare, men bokläsarna har alla sin egen individuella bild av hur saker och ting egentligen ser ut.

Var titeln på boken - Kastanjemannen självklar från början?

JA, det måste jag nog säga att den var. Den är enkel och samtidigt lite ”catchy”. Jag fick idén när jag hämtade min yngsta son på förskolan. Utanför byggnaden stod ett stort kastanjeträd och nedanför satt barnen vid ett bord och samlade kastanjemän medan de sjöng en barnsång som välkomnade hösten. "Kastanjeman, kom in, kastanjeman, kom in”, sjöng de. Jag vet inte varför men jag tyckte det lät hemskt. Som att barnen bjöd in en okänd naturkraft. Och när jag tittade på kastanjemännen de gjort och det gick upp för mig att de varken hade händer eller fötter. De ser amputerade ut och jag tänkte direkt att det skulle vara riktigt rysligt att hitta en sådan på en brottsplats.

Vilken av de två poliserna i din bok tycker du bäst om, Thulin eller Hess?

Det är omöjligt för mig att svara på. Jag tycker om dem båda. Jag hittade på Mark Hess – en utbränd Europol-utredare som flyttar hem till Köpenhamn – för att jag själv kände mig utbränd under en tid. Och jag hittade på Naia Thulin – en yngre, IT-utredare med en ”no bullshit-mentalitet” med massor av ambitioner och egentid, för att jag var trött på att känna mig utbränd.

Hur tänkte du kring att uteslutande använda de två polisernas efternamn, medan de flesta andra karaktärer i boken nämns med både för och efternamn eller bara förnamn?

Min erfarenhet är att det ofta förhåller sig så hos polisen, i det militära och på andra ställen där det råder stor disciplin och ordning. Förmodligen på grund av att myndigheterna därmed betonar att anställda måste relatera objektivt och neutralt till saker och ting. Inte känslomässigt. Det känslomässiga skall man lämna hemma i privatlivet. Men det intressanta uppstår naturligtvis när karaktärerna inte längre förblir objektiva och neutrala. Upprinnelsen till en bra historia startar ju som regel alltid med en känsla.

Vad är ditt nästa projekt? Någon ny bok på gång?

Jag har just avslutat två presentationer för en film respektive en tv-serie. Nu undersöker jag ett nytt brott i Thulin och Hess.

Tack, Sören!