Marie Lundström: "Det här är en roman och inte någon förtäckt självbiografi."

Namn: Marie Lundström
Bor: Stockholm
Bästa platsen att skriva på: Var som helst där ingen kan se vad jag skriver och där det går att ta en fokuserad tupplur.
Bästa platsen att läsa på: Får jag bara ligga på sidan och det är tyst, går det hur bra som helst lite varstans i världen.
Bästa maten: I östra Vietnam.
Bästa utflyktsmålet: Det spelar ingen roll vart man reser, i fel sällskap. Bästa utflyktsmålet är därför för mig just detta: Att ha rätt människa vid min sida och veta i kroppen att jag är där jag vill vara.
Bästa söndagssysselsättningen: Vakna tidigt och skriva. Gå runt resten av dagen och tack vare skrivandet höra till.
Författarförebild: Jamaica Kincaid, för hennes råa skönhet. Elena Ferrante, för hennes sätt att skriva så att jag vill stanna och vara i hennes sätt att påstå att allt du ser och är med om, är värt något. Kan skrivas. Joan Didion, för hennes rytm, stränga stil och hennes sätt att sova med texterna mot kroppen när de ska bli klara.
Dold talang: Brödbak och budgivning, dock inte samtidigt.
Skulle aldrig: Klippa mig kort. Om jag inte därtill blev nödd och tvungen.

Grattis till debutromanen! Berätta om den.
I Sanningens kalas får vi följa Isabel som är 48 år och hon är, som det beskrivs i förlagets text, ”ingen stjärna på det här med livet”. Boken handlar till stor del om utmaningen att vara kvinna, mamma och dotter. Hur mycket i boken är självupplevt och baserat på dina egna erfarenheter?

Det här är en roman och inte någon förtäckt självbiografi. Jag njuter av att äntligen ha fått använda somliga historier jag hört genom åren och gått och burit på, men inte vetat vad jag skulle göra av. Jag bottnar i Isabels känslor, jag är hemma i hennes ensamhet och längtan, men jag lever peppar, peppar inte hennes liv.

Vad önskar du att man som läsare tar med sig när man läst Sanningens kalas?
Jag hoppas få bjuda dig som ger av din tid på ett hungrigt bladvändande med eftertankar som skulle kunna mätta. Jag skulle bli själaglad om du snubblade över någon väl gömd och hittills inte riktigt formulerad hemlighet om dig själv. För min del får du gärna blöta ner boken med både gråt´n och ett ofrivilligt kaffeskvimpsskratt.

Du har i flera år lett Lundströms Bokradio i P1 där ni pratat och tipsat om böcker, med författare etc. Hur känns det att nu sitta på andra sidan? Att vara upphovskvinna till en bok som det ska pratas om?
Just nu är det som att ha spänt fast sig för att åka berg- och dalbanan och precis när den rycker igång, ångra sig något så jämrans gruvligt! Det är gudomligt svårt och roligt att intervjua människor som skriver. Det är en konst man aldrig blir klar med. Men nu har jag nog gått och skaffat mig en ännu tjorvigare syssla.  Att prata om det jag skrivit, vara generös med att berätta och ändå ha mig själv kvar. Hur ska det gå?

Har du fler böcker på gång? Kanske vi rent av kommer få träffa Isabel igen?
Jag skriver. Jag kan inte annat. Fast jag skrivit jämt, har jag ju bara börjat. Roligt att du skulle kunna tänka dig att träffa Isabel igen. Vi får båda hälsa henne det.

Tack, Marie!