Caroline Säfstrand: "... jag gräver ofta där jag önskar att jag stod."

”Romanfigurerna blir otroligt levande för mig när jag skriver”, säger Caroline Säfstrand, och vi förstår precis vad hon menar. Efter att ha läst Carolines senaste roman vill vår redaktör Helena flytta till Skånes västkust och gå med i Klubben för lyckliga slut.

Vad är Klubben för lyckliga slut?
Det är en skrivkurs som drivs av skrivterapeuten Sam. Han har ärvt kunskaper om skrivandets läkande förmåga, huset i fiskeläget Råå där kursen hålls och två skrattduvor av sin faster. Till klubben kommer Cecilia, Michelle, Ivy och Lisbeth som alla befinner sig vid ett vägskäl i livet. Kommer de hinna skriva sina egna lyckliga slut på åtta veckor?

Hur får du inspiration till dina romaner?
Från livet, upplevelser (bra och dåliga) och intressanta människoöden. Nyfikenhet och längtan är också en inspirationskälla. Man brukar säga att man som författare ska gräva där man står, men jag gräver ofta där jag önskar att jag stod. Jag har exempelvis ofta med trädgårdar, örter och speciella växter i mina böcker – i den senaste står ett orangeri i centrum – fast jag i verkliga livet inte har några gröna fingrar alls.

Var utspelar sig din nya bok och hur viktig är miljön för dig?
Precis som tidigare böcker utspelar den sig i nordvästra Skåne. Klubben ligger på Råå och huvudpersonen Cecilia bor i Helsingborg. Miljöerna är verktyg som mejslar ut min historia. De formar berättelsen och romanfigurerna. Hade man förlagt handlingen någon annanstans hade det blivit en helt annan bok.

Vad skulle du kalla dina romaner för? Feelgood-genren har rykte om sig att vara lättviktig, men dina romaner är kvalitetslitteratur med både svärta och djup.
Ja, mina böcker har ett stråk av vemod och djup i berättandet – men för mig handlar feelgood om utvecklingen hos romanfigurerna. Att ta sig genom mörker, tristess, förluster, trauman, familjehemligheter – och komma ut på andra sidan starkare och lyckligare. Det är därför lika rätt att kalla dem för romaner med lyckliga slut som feelgood med sorgkant.

Behöver man vara en bra människokännare för att skriva så som du gör? 
Jag tror att man behöver vara intresserad av människor, att kunna iaktta utan att döma, att förstå att livet inte är svart eller vitt. När jag släppte min debutroman skrev en recensent att bara någon som själv upplevt detta kan skriva så ärligt och fängslande. Romanfiguren journalisten syftade på var en svårt psykiskt sjuk mamma. Jag fick ringa min mamma sedan och förvarna om recensionen, haha! Men jag tror att det där är en av mina styrkor, att romanfigurerna blir otroligt levande för mig när jag skriver. Jag har gråtit många gånger när jag skrivit klart en bok och tvingats säga adjö.

Vad tycker du att en bra bok ska ge läsaren?
Det jag vill ha, och det jag vill ge, är böcker som underhåller och berör. Starka berättelser som känns under huden men som också peppar och inspirerar.

Har du några planer på att starta en riktig skrivklubb för lyckliga slut? Det finns säkert många läsare som gärna skulle gå med i den. 😉
Ha, ha! Bra idé! Jag har hållit en hel del föredrag om författarskap och i detta vävt in pepp och inspiration så att de som går därifrån ska känna sig lite mer ”wow” över livet. Det har varit väldigt uppskattat. Tanken har slagit mig att det skulle vara kul att hålla i skrivkurser som gör detsamma – väver samman konsten att skriva och konsten att leva fullt ut.

Tack, Caroline!