Karin Wallén: "Just nu känner jag mest för en stor fest!"

Namn: Karin Wallén
Bor: Vasastan, Stockholm.
Bästa platsen att skriva på: I en stuga på landet.
Bästa platsen att läsa på: I soffan.
Bästa maten: Indiskt på restaurang.
Bästa utflyktsmålet: Till hav eller skog, den nära naturen.
Författarförebild: Zadie Smith
Dold talang: Jag är faktiskt rätt vass på hundträning. Min hund är lydnadschampion. J
Skulle aldrig: Lägga tillbaka en använd tändsticka i asken.

Berätta om nya boken Flera sidor av oss?
Det är en bok om tre personer som på olika sätt har förlorat lite av sitt sammanhang. De går in i det nya årtusendet med en känsla av att inte riktigt höra hemma någonstans, och med ett skriande behov av förändring. Vi får följa Mirja, en före detta såpaskådespelerska som numera har svårt att få roller, Erik, som nyss blivit lämnad av sin fru och förlorar jobbet i it-kraschen, och Monika, som sedan några år är pensionerad från sitt jobb som rådman på Tingsrätten och behöver ny mening i tillvaron. De här tre personernas vägar möts i Observatorielunden i Stockholm, och när de väl träffas börjar händelser sättas i rullning. Det blir ett år då både nya och gamla hemligheter smyger sig upp till ytan, och utmanar bilden de har av sig själva – såväl som bilden som andra har av dem. Och mitt i allt detta hittar de vänskap som når över gränser de inte trodde var möjliga.

Vilken av dina tre huvudkaraktärer Mirja, Erik och Monika känner du mest för?
Jag känner verkligen för alla tre, men på något sätt är nog Mirja den som jag vill ta tag i, prata med, krama om, försöka förstå. Hon är ganska missförstådd av många men är en person jag tror jag skulle kunna gilla mer och mer i takt med att jag lärde känna henne. 

Vad önskar du att man som läsare tar med sig efter att an läst din bok?
En känsla av att ha varit i en annan värld ett tag. Ett universum där de fått komma in i mina karaktärers liv och både hejat på och förfasats över vad de gör och inte gör. Jag hoppas att den kan ge några tankar och funderingar kring både hur vi människor beter oss mot varandra, vad vi skulle kunna göra när vi blir besatta av något, och hur vi sätter på oss skygglappar och duckar för verkligheten när det känns mer bekvämt än att vara ärlig – mot oss själva och andra. Jag hoppas också att den ska ge en härlig nostalgitripp tillbaka till en tid innan smartphones och sociala medier. En tid då videobutiken på hörnet var det häftigaste som fanns i form av underhållning utanför krogarnas bolmande moln av cigarettrök.

Boken tar sin början på Nyårsafton. En kväll som är oerhört fylld av förväntningar och för många säkert krav på att den ska blir helt perfekt. Hur firar du helst nyår?
Just nu känner jag mest för en stor fest! En fest med mycket folk, både såna jag känner och inte känner. Men det är ju minst sagt en utopi just nu. Senast firade jag i min fjällstuga med två vänner, och det var supermysigt det med.

2020 har ju varit kanske det märkligaste året i våra liv, för alla på hela jorden. Vilka insikter tar du med dig från året som gått?
För mig har det inte inneburit några superstora förändringar eftersom jag jobbade hemifrån redan innan pandemin slog till. Jag blev av med en del jobb som frilansjournalist, men kände mig ändå ganska lugn med att det skulle ordna upp sig. En insikt är väl att jag inte förstått hur fantastiskt det är att vi har kunnat vara på konserter, bokmässor och andra platser där massor av folk träffas – att det inte alltid är en självklarhet. Jag hoppas verkligen att inte det digitala ska ta över helt hädanefter. Jag tror vi behöver de verkliga mötena även i framtiden. Och jag längtar efter att krama mina föräldrar.

Till sist: har du några riktigt bra boktips att dela med dig av till våra bokkubbsmedlemmar?
Några av mina favoriter sedan länge är Vita tänder av Zadie Smith, Den tillfällige turisten av Anne Tyler och Främling på tåg av Jenny Diski. Den sistnämnda är en dokumentär bok, men skriven ungefär som en roman. En senare favorit i feelgoodgenren är Mhairi McFarlane, som gett ut flera bra böcker – men den jag gillat mest är ”Det kommer aldrig vara över för mig”.

Tack, Karin!