I dina händer

Vinterns första snö hade precis börjat falla när fyra skott avlossades i tät följd strax före klockan 23.00 torsdagen den 6 december på en lekplats. Det var första gången det hördes skottlossning i Rönnviken.

I Våringe på andra sidan motorvägen var skjutningar däremot desto vanligare. Där var allt betonggrått och brunt. Där fanns höghusen, torget, skateboardrinken. Där var det stängda balkongdörrar och fördragna gardiner i varje hus.

På andra sidan skyddade ett grönområde Rönnvikens bostäder från motorvägsbullret. Där fanns flera skolor, en upplyst motionsslinga, en golfbana och flera vackra sekelskiftesvillor. Under motorvägen, mellan Rönnviken och Våringe fanns en dåligt upplyst gångtunnel.  

I Våringe är det lätt att dö hade någon sprejat slarvigt på tunnelväggen. Det är lätt att dö, men jävligt svårt att leva stod det vid sidan om det första klottret.

”Sösch …förschl … Skynda er, för fan, han dör!” Larmsamtalet kom in strax efter elva på kvällen och uppringaren grät så våldsamt det var svårt att uppfatta vad han sa. Han andades tungt och lät desperat. ”Om ni inte kommer så dör han. Han dör, hör du mig? Han dör!” Larmoperatören uppfattade den ljusa rösten och förstod att det var ett barn som ringde in. Hon försökte lugna honom så gott det gick.

När polisen en stund senare anländer till Rönnvikens lekplats hittar de en skjuten tonårspojke, liggandes på mage på marken vid gungorna.

Redan någon timme efter larmsamtalet hämtas den 14-åriga Dogge till förhör, det är den jämnårige Billy som hittats död på lekplatsen där de båda brukade hänga som små, och allt tyder på att det var Dogge som höll i vapnet.

Men är det verkligen han som skjutit sin bäste kompis? Varför skulle han göra det? Eller finns svaret någon annanstans …?