Kärlekens villovägar

Den första snön faller några dagar innan jul. I Swainsdales mer avlägsna gårdar och byar muttrar invånarna, eftersom kraftiga snöfall kan orsaka oframkomliga vägar och förlorade får. Men bland dem som korsar torget i Eastvale kvällen den tjugoandra december dominerar glädjen över flingorna som gnistrar i lampskenet och lägger sig som en vit matta över kullerstenarna.

Kriminalassistent Susan Gay stannar till framför den stora julgranen där en barnkör står och sjunger julsånger. Hon vänder upp ansiktet mot himlen och låter snöflingorna smälta på ögonlocken. För två veckor sedan hade hon aldrig gjort något så lättsinnigt, men nu när hon äntligen klarat alla prov och blivit befordrad så kan hon tillåta sig att slappna av. Musiken följer henne när hon går mot polisstationen. Ikväll är hon den enda på avdelningen för grova brott som har jour, och med tanke på att det inte hänt något i Eastvale på fyra månader så lär det bli lugnt.

Ungefär fyrtio minuter senare, just som Susan hällt upp en kopp kaffe, ringer telefonen …

Kriminalkommissarie Alan Banks ser sig omkring i den julpyntade puben. Röda och gröna girlanger hänger i taket, tillsammans med glitter, järnek och en och annan mistel. Han är precis på väg ut på dansgolvet med sin hustru Sandra, till tonerna av When a Man Loves a Woman, när någon knackar honom på axeln. Banks vänder sig om och upptäcker Susan Gay med snöflingor på den marinblå jackans axlar Han förstår genast att något har hänt, och ger Sandra en ursäktande blick innan han följer med kriminalassistenten ut i vinternatten.

Det första Banks lägger märke till är musiken. De befinner sig i ett av husen i det tjusigare bostadsområdet Oakwood Mews, och Banks stannar till på tröskeln in till vardagsrummet. En brasa sprakar i den öppna spisen och i soffan ligger en kvinna utsträckt med huvudet lutat mot några kuddar. På bordet framför henne står en tekopp och en uppskuren bit chokladkaka där en bit saknas. Det skulle kunna vara en fridfull scen, om det inte vore för blodet från de många knivhuggen i kvinnans överkropp.

”Vad är det för musik?”, frågar Susan Gay. Banks lyssnar. Stycket är elegant och låter bekant. Han gissar på Vivaldi samtidigt som han går bort mot skivspelaren och ser att den är inställd på automatisk omstart. Någon ville verkligen att kvinnan skulle hittas död till just det här stycket – men varför?

Snart får Banks veta att offret hatade klassisk musik, eftersom den fick henne att känna sig dum. Det visar sig finnas mörka hemligheter i kvinnas förflutna – och jakten på mördaren blir alltmer farlig …