Mörkret vet

Det är gnistrande vackert uppe på den isländska glaciären Langjökull. Vädret är det bästa man kan tänka sig och en grupp tyska turister njuter av utsikten samtidigt som de oroat ställer frågor om ”global warming” till sin guide. De har svårt att ta in att snön smälter så fort, runtomkring dem är ju allt så stilla och fridfullt. Men så bryts stillheten av ett skrik. Guiden har fått syn på ett manshuvud som sticker upp ur isen. Det är välbevarat, som om någon försiktigt hade skulpterat ansiktet i florstunt benporslin, så tunt att det kunde gå sönder vid den lättaste beröring.

Sent på kvällen två dygn senare får den pensionerade polisen Konrad ett telefonsamtal från sina gamla kollegor. Mannen i isen är identifierad som Sigurvin och har fram till nu varit spårlöst försvunnen i trettio år. Utredningen leddes av Konrad och även om ingen greps så fanns det en huvudmisstänkt, Sigurvins kompanjon, Hjaltalin.

Nu ligger Hjaltalin på sin dödsbädd och kräver att få tala med Konrad. Han har inget att förlora längre och Konrad anar att han äntligen tänker lätta sitt hjärta. Men tvärtom nekar han in i det sista till alla anklagelser och ber Konrad att rentvå hans namn. Det har inte varit lätt att betraktas som skyldig i allas ögon, under alla dessa år. Hjaltalin är visserligen en hal typ, och Konrad har svårt att lita på något han säger, men han kan ändå inte släppa tanken på att mördaren kanske fortfarande går fri där ute.

När en okänd kvinna söker upp Konrad med ny information från hennes avlidne bror, öppnas utredningen på nytt, och tillsammans med sin efterträdare Marta och rättsläkaren Svanhildur söker Konrad sanningen på gåtan som gäckat polisen i flera decennier …