Vivianne Sandberg stormar in i  Homans antikaffär i Gamla Stan. Kläderna och hållningen skvallrar om pengar och snart får Homan veta att hon bor ensam i ett stort hus mitt emot Drottningholms slott. Viviannes man lämnade en stor förmögenhet efter sig. Nu är hon rädd att de tre barnen från hans första äktenskap, som alltid har hatat sin styvmor, tänker döda henne. Kanske kan Homan hjälpa henne att luska lite?
Homan vore inte Homan om han sa nej till ett sådant nödrop. Han träffar sin gamle vän Calle Asplund, som är chef för riksmordkommissionen, för att rådgöra. Över den obligatoriska räksmörgåsen på Stadsmissionens kafé vid Stortorget luftar Homan sina tankar om den oroliga Vivianne. Men Calle skrattar och säger att Homan istället borde berätta allt för Francine. Hon är klok och rusar inte i väg lika lätt.
Men just det tänker Homan såklart inte göra. Om Francine får veta att han är på väg att lägga näsan i blöt ytterligare en gång så blir hon bara orolig. I stället berättar han om lägenheten som är till salu bredvid hans egen. Slår man ut en vägg och lägger ihop de båda bostäderna så blir det ett riktigt drömboende  Francine blir eld och lågor och säger att hon alltid drömt om Gamla stan.
Snart visar det sig att grannen som säljer, en pensionerad ambassadör, har en koppling till Vivianne Sandberg. De har båda rört sig i ljusskygga kretsar och kanske också varit ett älskande par. Dessutom verkar en gammal pojkvän till Francine vara inblandad i hotbilden.

Homan anar ugglor i mossen, men försöker besinna sig när information om Viviannes psykiska hälsa når honom. Enligt styvbarnen är hon dement och paranoid. För att se situationen lite klarare rådgör Homan med sin gode vän Eric Gustafson, som fäller den dräpande kommentaren: ”Ska du ut på mördarjakt måste du ha ett lik först, och det kan dröja.”
Fast det gör det ju inte …