Johan Kristian Homan befinner sig på Björkesta, den gamla herrgården från 1700-talet som är Francines föräldrahem. Hans unga och tjusiga hustru är inte med denna gång, som högt uppsatt inom Säpo var hon tvungen att arbeta, rikets säkerhet fick gå före.
Även om Homan saknar Francine så måste han medge att han har det riktigt bra. Goda luncher i den restaurerade lantköket, iskalla dry martinis på terrassen och trevligt sällskap av svärföräldrarna.
Nu sitter han tillbakalutad i biblioteket, när en storvuxen man med buskiga ögonbryn gör entré. Han presenterar sig som Sigvard Halvarsson, gammal vän till Francines far Archibald. Homan noterar att de båda äldre herrarna utstrålar samma slags auktoritära makt, båda har gått på Lundsberg och har ett förflutet som reservofficerare. Sigvard är rik som ett troll.
Sigvard pratar främst om ett antikt fat han tänker ropa in på ett av Stockholms mest anrika auktionshus. Det är en dyrgrip ut Gripsholmsservisen som Ostindiska Kompaniets direktion en gång gav till kung Gustav III. Fatet är magnifikt, i blänkande vitt porslin med små blå kungakronor och riksvapnets tre guldkronor. En ovärderlig investering.
”Egentligen tycker jag inte om skvaller”, säger Homans franska svärmor Claudette under middagen senare på kvällen. Sigvard har rest vidare till huvudstaden och Claudette fortsätter berätta vad som sägs bakom hans rygg. Den gamle vännens hustru är både anslående vacker och femton år yngre, och nu ryktas det om att hon så att säga ”ser sig om på marknaden”. Men Archibald avfärdar det hela. Några dagar senare är Homan tillbaka i Stockholm och sin antikaffär i Gamla stan. Katten Cleo har just intagit sin vanliga plats vid fönstret ut mot gården och den stora bladrika kastanjen, när Sven Hedins kamelklocka plingar.
Men det är ingen vanlig kund som kommer in i butiken …