Ingen plats är som Norfolk Falls. Mjuka gröna kullar som brer ut sig ända till horisonten och en himmel som är ljus om sommaren. Nedanför de branta klipporna ligger havet, indigoblått och farligt för sjöfarare. Många har gått på grund vid Norfolk Falls, men det sägs att bara man stiger iland så är man räddad.

Dit kommer Irene Bear i en droska en dag i slutet av april. Hon hade blivit inbjuden som sällskapsdam till Emma Bloomsworth. Längs vägrenen växter vildblommor och herrgårdens grönskande trädgård är full av pioner och rosor. Det är en plats man vill stanna på, och Irene tänker att det ska bli hennes hem för resten av livet. Ja, det är i alla fall vad hon tror …

Själv är Irene något av en gåta. Hon har vuxit upp på en plats som knappt ens är värd ett namn. En smutsig och fattig gruvort, vars hus ser ut att stå emot vilken storm som helst men i själva verket får de boende att huttra sig igenom vintern. När Irene var tretton år dog hennes far, och efter det minns hon ingenting. Så kan det såklart bli för en människa i chock, men det brukar vara är ett övergående tillstånd. Irene fick aldrig tillbaka sitt minne.

På Norfolk Falls tas hon emot av en gammal butler som visar henne in i salongen. Solljuset faller in genom höga fönster och är så bländande att Irene först inte ser kvinnan i soffan. Sedan ler hon inställsamt, ett leende som absolut inte får genomskådas. Irene har aldrig sett en fulare kvinna än Emma Bloomsworth.

”Det är en bok som jag skulle vilja att ni läste.” Redan vid den första lunchen får Irene ett outgivet manus, skrivet av en ung man. Emma försäkrar henne om att hon inte kommer att ha tråkigt. Den unge mannen har skrivit något ”… högst förbluffande!” Irenes uppgift är att läsa och sedan berätta vad hon tänker. Det låter enkelt – men visar sig blir mer och mer obehagligt …