Överlevarna

De vuxna bröderna Nils och Pierre slåss ute på mörkt knädjupt vatten i den aldrig helt mörka juninatten.  Nu dör de där nere, tänker mellanbrodern Benjamin. Han ringer 112.

”Mina bröder har hamnat i slagsmål. Jag är rädd för att de kommer att slå ihjäl varandra.”
”Kan du ingripa?” frågar kvinnan i telefonen.
”Nej.”
”Varför kan du inte det? Är du själv skadad?”

Nils, Benjamin och Pierre har åkt tvärs över landet, tillbaka till torpet som ingen av dem besökt på tjugo år, för att sprida sin mammas aska. För ett dygn sedan tömde de sin mammas lägenhet. I en låda hittade de ett brev med orden Om jag dör. Där skriver hon att hon vill att hennes aska ska spridas i sjön utanför torpet, inte bredvid pappan på kyrkogården. Hon var en lynnig mamma; älskad men utan tålamod och nära till irritation och ilska som drabbade både pappan och sönerna. 

Under dagen på torpet halkar de in i sina gamla roller. Storebror Nils är lika irriterande redig som han alltid varit, lillebror Pierre är gränslös och provocerande och mellanbrodern Benjamin försöker medla mellan dem. Barndomens sår blossar upp och gränsen mellan kärlek och hat är hårfin. 

Nu är båda föräldrarna döda. Kvar finns bröderna för att reda ut allt. Så även den största tragedin som löper som en osynlig taggtråd genom deras liv – den som utspelades en sommar på torpet och som de aldrig talat om. Kvällen slutar med att en polisbil med blåljus kör in på gården till det värmländska torpet. Vad var det egentligen som hände?