Kommissarie Brunetti avskyr stela tillställningar. Ändå sitter han vid middagsbordet hemma hos sin svärmor i ett av Venedigs vackraste palazzi, mer eller mindre dittvingad av sin fru Paola. En väninna till Brunettis svärmor har anordnat en välgörenhetsmiddag och bland de noga utvalda gästerna finns förmögna och inflytelserika personer som höjer varandra till skyarna och ber om donationer om vartannat. Men en sådan här kväll kan också vara ett guldtillfälle att snappa upp information om vad som händer i staden, och kvällens värdinna, grevinnan Demetriana Lando-Continui, har dessutom bett om att få prata enskilt med kommissarien om en privat angelägenhet.

”Känner ni till det som hände min sondotter?’’ frågar hon. Det är femton år sedan olyckan men när kvinnan börjar berätta måste hon kämpa för att låta stadig på rösten. Flickan skulle snart fylla sexton och sent en kväll hade en förbipasserande sett henne ligga i det mörka vattnet. När hon drogs upp ur kanalen var hon vid liv men syrebristen i hjärnan hade förvandlat henne till en skugga av den hon en gång var. Eftersom grevinnan alltid varit övertygad om att någon försökt ta livet av flickan, ber hon Brunetti att ta upp utredningen som avskrivits som en tragisk olycka.

När Brunetti anförtror sig åt signorina Elettra, polischefens sekreterare som alltid har ögonen med sig, märker de snart att det är något som inte stämmer med den nedlagda utredningen …

Samtidigt som Brunetti dras in i fallet med den skadade unga kvinnan, sover han oroligt på nätterna. Hans tonårsdotter har berättat om en man som ofta dyker upp utanför hennes skola och beter sig hotfullt. Ännu har han inte gjort något som skulle kunna leda till ett gripande, men samtidigt står Brunetti inte ut med tanken på att gå och vänta på att något faktiskt ska hända, om mannen en dag bestämmer sig för att faktiskt göra dem illa …