Göteborg, september 1909. Promenaden har blivit längre än Viola tänkt sig och det värker i hennes dåliga ben, trots den specialgjorda kängan. Men hon njuter av solen och alla färgerna i ett blomsterstånd. Astrid pratar om Paris, och Viola noterar avundsjukt hur männen som går förbi tittar efter väninnan. När de passerar Valands målarskola stannar de till. På andra sidan gatan går två män. Den ena är flickornas konstlärare och skolans rektor. Violas hjärta tar ett litet skutt när hon ser vem den andra är. Konstnären från Stockholm, Ader Kovacs. Han bär en röd halsduk och är så vacker att även Astrid reagerar.

”Min mormor skrämde mig ofta med berättelser om skogsrået och trollen.” Viola tar av sig kängorna samtidigt som hon pratar. Efter promenaden är det skönt att vara hemma i våningen igen. Hennes far och styvmor är bortresta så Viola och Astrid kan rå sig själva. ”Det var samma för mig”, svarar Astrid. ”Den om Bjäran tyckte jag var värst. Det var ett väsen som stal mjölk från andra gårdar.” Viola nickar. ”Ja, mormor kallade den för mjölkharen.” Flickorna går in i köket och öppnar en vinflaska. Astrid har bestämt att de ska åka till Paris tillsammans. Och trots Violas farhågor om att hon inte ska få åka slår drömmen in.

Snart befinner sig Astrid och Viola i den franska huvudstaden och studerar konst för Henri Matisse. De bor i dragiga vinds­kupor, kastar sig från famn till famn och går på den ena festen efter den andra. Men drömmen om att leva av och för konsten visar sig få katastrofala följder …   

Många år senare städar Astrids barnbarn ur familjens herrgård utanför Ulricehamn. På vinden hittar de brev och en gammal dagbok som ger en helt ny bild av deras berömda mormor.  Ju mer barnbarnen gräver i det förflutna, desto tydligare blir det att konstnären Astrid Sterners liv var en härva av lögner. Kan sanningen leda fram till den försvunna tavlan ..?