Det är femton grader varmt och solen strålar från en klarblå sommarhimmel när ett stort kryssningsfartyg stävjar in mot hamnen i Isafjordur. Under en dryg timme väller turister in över ön. När den sista turistbussen försvunnit ur sikte blir det återigen tyst och lugnt. Bara måsarnas skri hörs. Då stapplar plötsligt en mager ung man ut ur fartyget. Han håller händerna för ansiktet, och blod forsar fram mellan fingrarna. Den som betraktar honom kan se att han inte håller händerna som skydd för ansiktet, utan håller själva ansiktet på plats.

Kriminalinspektör Hildur Rúnarsdóttir får hand om fallet med den ansiktslösa mannen. Hennes liv har för första gången på länge blivit harmonisk, och hon har nyligen varit på en surfsemester på Hawaii. Kanske har hon till och med mött kärleken? Men snart avslöjar Hildurs efterforskningar kring kryssningsfartyget obehagliga och farliga hemligheter …

Samtidigt renoverar Hildurs syster Rósa deras gemensamma barndomshem. Det har gått nästan trettio år sedan någon bodde på gården, och Hildur är glad att Rósa valt att bosätta sig där. Det är systerns första egna hem och hon vill göra något bra av det.

”Förbannade satans helvete!” Vinden viner över tunet men inte ens blåsten rår på ljudet av svordomarna. Hildur kan inte låta bli att le när hon går över gårdsplanen framför barndomshemmet. Det är typiskt Rósa att svära som en borstbindare. Nu står renoveringen dessutom stilla i väntan på en grävmaskin. Då hörs ljudet av en motor på uppfarten.

Mannen som kör grävmaskinen tar snabbt emot Rósas instruktioner och sätter i gång. Hildur ska precis berätta om sitt senaste besök hos den tredje systern, Björk, i fängelset, när ett högljutt krasande hörs.

Hildur springer fram till gropen. När hon tittar ner möter två svarta ögonhålor i ett mänskligt kranium hennes blick …