”Aktiva pojkar får lätt blåmärken”, säger Magnus Ranck, rektor på internatskolan Axelsons. Det är hans förklaring till varför en av de mördade sextonåringarna hade setts med blåmärken och brännmärken på armar och rygg.

Det är höst och nollningen har alltid haft en stark tradition på skolan. Det kallas kamratuppfostran och journalisten Ida Rossi vet allt om förnedringen, våldet och skräcken som hör till. Hon har själv varit elev på Axelsons, och har nu återvänt för att göra ett grävande reportage om pojkarna. Att komma tillbaka väcker många svåra minnen till liv, men det här blir hennes chans att skriva något riktigt bra och ta sig ur svackan som hon varit i under ett par år.

Skolans ledning är tydlig från början – Ida är inte välkommen där och skolans rykte får under inga omständigheter smutsas ner. Polisen misstänker att mördaren är den inhyrde polske målaren som verkar ha gått upp i rök. Han bodde i husvagnen där kropparna hittades. Ida förklarar för rektorn att ju mer hjälp hon kan få, desto snabbare blir de av med henne. Tystnadskulturen är stark och medan de flesta tiger som muren, tar andra kontakt och avslöjar hemligheter för henne. Men vem kan hon egentligen lita på?