Alla dagar nära

”De står alla på gårdstunet, Sara, modern med lillebror i armarna och fadern som spänner ränseln på ryggen. Modern ger honom en kyss på kinden och stryker med handen över det grova uniformstyget som för att släta ut en sista rynka. Faderns mungipor darrar svagt, mer än sig bör. I Saras mage blir en sten till en bumling. Hon blir lika tung som rösena ute på åkern, lika oförmögen att röra sig. Fadern sträcker ut armarna. Bjuder in henne. Hon försöker ta ett steg, men det är omöjligt. I stället kliver han fram och lyfter upp henne i famnen. Han säger att han kommer vara åter innan hon ens hunnit sakna honom.”

Men ödet vill annorlunda, och när fadern dör i fält tvingas familjen att flytta från soldattorpet. De packar de få ägodelar de har – ett par tallrikar, två skedar, en trebening, och Saras barndom som hittills varit trygg, fortsätter nu i en övergiven jordkula vid en tjärn. Där tvättar hon och mor storfolkets tvätt och vissa dagar har de knappt något att äta. Vintrarna är svåra men när Sara är stor nog att köra bykkärran, möter hon fru Henrietta som ser till att Sara får gå i sockenskolan och lära sig läsa och skriva. Allt börjar se ljusare ut, men så tränger mörkret sig in i jordkulan och rovdjursmannen dyker upp i deras liv.

Efter många umbäranden hamnar den unga Sara som piga hos patronen på Årtebäck. Aldrig hade hon kunnat föreställa sig ett så vackert hem, och när mamsell Alma låter henne vid vävstolen flyger timmarna förbi. Varpen, slagen och trampen påminner henne om musiken från sommarkvällarnas danser som hon hör de andra pigorna prata om ...

Och så träffar hon den unge drängen Simon. När han håller henne nära intill sig saktar världen ner och det är som om sommarkvällens alla insekter stannar till i luften. Det enda som rusar är hennes hjärta …