Harbo, Uppland, september 1921. Ottilia blundar och känner hur gräset kittlar hennes bara armar. Hon vill vara kvar här, tätt intill mannen hon älskar. Spara på stunden. Bara lite till.

Ottilia avskyr att skiljas från Åke, men hon nynnar ändå när hon hastar mot hemmet. Snart kommer de inte behöva skiljas från varandra mer. När hon fyller tjugoett och blir myndig tänker hon berätta om sitt livs kärlek för mor och far och om framtidsplanerna.

Klockan plingar när hon med andan i halsen öppnar dörren till föräldrarnas lanthandel. Mor, som står i kassan, är missnöjd med att Ottilia allt oftare smiter undan. Var har du varit? Du skulle ju hjälpa till här, säger hon med barsk röst. Och snart börjar Olivia packa upp de tråkiga varorna. Fotogen, kaffe, socker, kryddor … Hon dristar sig till att föreslå att de ska sälja läppstift och tyger. Men svaret är förstås nej, allt ska förbli som det brukar.

När den efterlängtade myndighetsdagen äntligen infaller har Ottilia bjudit hem en gäst. Efter att ha dukat med finkopparna Blå blom öppnar hon dörren för sin hemliga fästman. Det här är Åke, säger hon. Jag älskar honom. Vi ska gifta oss.

Men trots att Ottilia är myndig, att kvinnlig rösträtt införs samma år, så har hon inget att säga till  om i sitt eget liv. Lantarbetaren Åke anses inte vara ett tillräckligt gott parti för en handlardotter och Ottilia ställs inför ett omöjligt val. En kort tid senare, när hon äntligen vågar hoppas att lyckan ska knacka på igen, slår katastrofen till på nytt. Ottilia utsätts för ett brutalt övergrepp.

Några år senare är Ottilia en ensamstående mamma med två små barn som arbetar som mjölkerska. Hon har lämnat sin familj och tryggheten och blivit statare långt hemifrån, på Överjärva Gård utanför Stockholm. Här är tillvaron omänskligt hård, men Ottilia är fast besluten att ta makten över sitt liv. Och kanske finns kärleken där hon minst anar det …