Den fördömda flickan

Berätta inte för någon … Trettonåriga Francesca ligger i leran med en mans stora kropp ovanpå sin. Blodet rinner ur hennes näsa och underbyxorna är snodda kring ena ankeln. Klapperstenarna på Lambros strand skär in i nacken och mannens knän, som hållit isär hennes ben, trycker ännu mot hennes lår. Men han rör sig inte längre.

”Jag ville bara att han skulle sluta”, säger Maddalena och för en hand mot huvudet där blod och gyttja har bildat en svart klump av hoptrasslat hår. När hon sjunker ner på knä tränger lukten av floden igenom allt och blandas med mannens kvalmiga eau-de-cologne.

Tillsammans lyckas flickorna välta undan kroppen. De gömmer den vid en bropelare, till hälften nedsänkt i vattnet och täckt av grenar och stenar. Ingen av dem gråter. Men båda skakar.

När Francesca stapplar hemåt minns hon hur allt började. Familjen var som vanligt på väg till kyrkan en söndag. Finklänningen fick svetten att rinna när hon kastade en blick ner mot Lambros strand och såg ”den fördömda”. Maddalena stod i vattenbrynet med två killar. Hennes solblekta kjol var upprullad i midjan och skrapsåren på hennes knän såg ut som såren på herrelösa hundar. Francesca visste såklart redan då vad som sades. Att flickan förde otur med sig och hade orsakat både sin brors och sin fars död. Ändå kunde Francesca inte slita blicken ifrån henne. Hon ville också stå där nere på stranden, vild och fri …