Den mestadels sanna historien om Tanner och Louise

Ett telefonsamtal. ”Min mamma är försvunnen.” Polisens röst är monoton när han svarar Jules. ”Hur gammal är din mamma? Hur länge har hon varit borta?” Han låter som om han tar emot samtal om försvunna mammor tio gånger om dagen. Och vem vet? tänker Jules, det kanske han gör. Men åttiofyraåriga änkor, hur vanligt är det att de plötsligt är borta?

Tio dagar tidigare. Louise stirrar på brevet. Även om hon inte sett den på flera årtionden känner hon igen Georges handstil. Hon förlorar sig i tankar och det starka band som finns mellan dem, på grund av det de gjorde.

Dörrklockan ringer och Louise rycker till, trots att hon vet att hon ska få besök. Eftersom Louise för några veckor sedan råkade snubbla och bröt höftleden behöver hon nu enligt sina tre vuxna barn någon som sköter om henne och skjutsar henne. Alltså tar Louise tag i sin käpp och inleder den mödosamma processen med att ställa sig upp och välkomna sin gäst.

”Min dotter berättade att hon gick i high school med din mamma?” Louise tar tekoppen från soffbordet och ignorerar att det hugger till i höften. ”Tydligen.” svarar Tanner, den tjugoettåriga flicka som iklädd mjukisbyxor och fläckig tröja, besvarar alla Louises frågor med ett enda och ord och en min som om hon sög på en citron.

Tanner har mer eller mindre blivit utslängd hemifrån och att hon nu får betalt för att köra runt den här gamla tanten och bo i hennes toalettdoftande gästrum är hennes enda möjlighet, om hon inte vill bo på gatan.

I det längsta försöker de omaka kvinnorna ignorera varandra. Men snart börjar Tanner lägga märke till märkliga saker. Varför finns det så många lås överallt? Varför pratar lokalnyheterna om jakten på en brottsling som är kusligt lik Louise? Och varför dyker tanten plötsligt upp i Tanners rum, klockan ett på natten med väskorna packade, och säger att de måste fly?