Vintern 1609 i delstaten Virginia. Månen gömmer sig bakom molnen och vinden spottar iskall snö snett över marken. Genom pålverkets höga svarta vägg, ur en springa till synes för smal för en människa, klättrar en flicka ut i vildmarken. 

Hon är benig och barnsligt liten, och hungersnöden har vässat henne än skarpare. Men trots att hon är utsvulten är hon snabb. Hon springer över fältets frusna hjulspår och alla stjälkar av död majs, som var ofruktbar och förkrympt av fläcksjuka redan då den kom upp under sommaren. Sina stövlar har hon stulit av en herremans son, som dött av koppor natten innan.

Det är helvetet på jorden hon flyr från. Men också sin sorg. Över den lilla hon tagit hand om sedan födseln, när hon själv bara var fyra år. Bessbarnet som i sin svagsinthet och sin mildhet var lika tillitsfull som en kattunge.

Själv har flickan aldrig haft något namn. Hon kom till sin matmoder som föräldralös, född av en sköka i en smutsig gränd. Men hennes söta kinder och stora ögon gjorde henne omtyckt. Hon var husets lilla narr och piga, och så länge hon fick vakna bredvid Bess varma lilla kropp varje morgon var livet fullt av överflöd. 

Så kom dagen då matmoderns nya man, pastorn med de kalla ögonen, bestämde att de skulle resa till den nya världen. Flickan minns båtresan. Sjukdomarna, stormarna och det oändliga havets horisont. Och pojken, glasblåsarlärlingen. Han hade brännmärken på händerna men rörde vid henne så mjukt att något helt nytt tändes inom henne. 

Nu har hon bara sig själv. Och minnet av en karta hon sett över axeln på en herre. Hon vet att spanjorernas bosättningar, La florida, finns i söder. Men det är mot norr hon springer, där fransmännens Kanada ska ligga. Räcker hennes förnuft, mod och rädsla för att ta henne levande förbi vildmarkens fasor?