Rimfrosten täcker Humlegården och från salongsfönstret i sin våning ser Stina Rundström hur påbyltade barn skriker av glädje när de åker kälke nerför parkens slänter. Trots att hon blir tidig till sitt efterlängtade möte vill hon genast ut. Hon klär sig för vinterkylan och väljer plagg omsorgsfullt med tanke på vem hon ska träffa. Praktiskt, modernt och en smula elegant: duvblå kaschmirjumper, gräddfärgade pjäxor med matchande raggsockor, den röda kappan med insvängd midja och så mössan i angora som pricken över i. Ivrigt skyndar hon iväg. Hon tänker sig en rask och uppfriskande promenad från Östermalm ner till Stockholms Centralstation.

Stina och hennes efterlängtade gäst, som fått ledigt från Ekstads lasarett, ska få tre dagar tillsammans innan nyårsklockorna ringer in 1956. Vad kommer det nya året föra med sig? Hopp och drömmar kommer över Stina i en salig blandning medan hon förundras över allt som hänt under året som gått. Kanske särskilt det faktum att hon numera kan titulera sig barnmorska, inte bara sjuksköterska, och att hon fått tjänst på Allmänna barnbördshuset i Stockholm. Föga anar Stina hur hela hennes tillvaro snart kommer att sättas i gungning – både på BB och privat.

Stina är dock långt ifrån ensam om att drabbas av omskakande förändringar. En lördagsförmiddag sitter Marianne Bengtsson vid skolbänken i Ekstad och klipper snöstjärnor alltmedan hon kämpar för att mota undan oron för mamma. Det händer på nätterna, ett knip som blir värre och värre. Det onda brukar vara borta på morgonen och hon vill ingenting säga till mamma, inte oroa henne nu när hon äntligen är hemma från lasarettet.

Doktorinnan Nancy Brandh, tar sig allt oftare tid att åka hem till sin väninna Sonja, som är mamma till lilla Marianne. Hon gör allt hon kan för att underlätta tillvaron i den lilla lägenheten. Tar bilen från den nybyggda villan, brygger kaffe och sätter fram mandelkubb så alla får trevligt runt köksbordet. Oron för den allt tröttare Sonja gömmer hon undan bakom en glättig fasad. Kanske finns det ändå hopp? Samtidigt smider Nancys make, doktor Egon Brandh, nya planer för sin karriär. Vad betyder det för deras äktenskap?

På lasarettet i Ekstad, liksom på de flesta andra sjukhus i landet, är sjuksköterskebristen stor. Avdelningsföreståndaren Greta Åkerblom beklagar sig där hon sitter med en kopp te hemma hos sjuksköterskeskolans rektor, Louise Ljunghed-Gräs. Greta har annonserat länge men ännu inte hittat någon duglig. Det är nya tider nu, konstaterar de båda veteranerna. De unga kvinnorna vill inte arbeta så som vi gjort. De vill ta hand om barnen och vårda hemmet och putsa på maken. Det sista skrattar de båda ogifta kvinnorna gott åt.

Några veckor senare har Greta dock hittat och anställt en ny sköterska. En sträng kvinna som stundtals får Greta att känna sig som en nervös elev, snarare än en erfaren föreståndare. Detta är dock inte allt den nyanställda ställer till med. Snart är situationen ohållbar, men Greta vet inte hur hon ska lösa den utan att själv råka illa ut. För vem ska hon våga lätta sitt hjärta? Det borde vara söta Louise, de har varit vänner i åratal. Men trots detta faktum anar inte Greta att även Louise i alla år burit på en oerhörd hemlighet.

När 1956 börjar lida mot sitt slut har livet förändrats för dem alla …