Alice öppnar en liten vit grind och Felix hajar till vid åsynen av den stora vackra prästgården. ”Vill du se mitt hus”, frågade hon i hotellbaren och han kunde inte undgå att bli nyfiken. Bakom dem hörs havets brus när de går genom trädgårdens mörka grönska och det tar en stund innan Alice hittar nyckeln i dunklet.
”Vad är det du skriver?”, frågar Felix när han följer efter henne ut i köket. Hon häller upp vin och svarar undvikande. Hon har berättat att hon är författare, dessutom är hon en ganska berömd sådan, men om han inte känner till det så vill hon helst låta det förbli osagt. Somliga skulle nog kalla det flykt när hon lämnade Dublin efter sitt sammanbrott och hyrde det här ensligt belägna huset vid havet alldeles ensam. Till sin bästa vän Eileen har hon sagt att det bara är fråga om en tids semester.
Felix snurrar på sitt vinglas och frågar om han får se hennes sovrum. Trappan knarrar när de går uppför den. Sovrummet Alice valt till sig själv är spartanskt inrett, men har ett stort fönster ut mot havet. Felix stirrar på den egna spegelbilden i det mörka glaset. De vet båda vad som kommer hända …
I Dublin går Eileen av en nattbuss och vandrar mot barndomsvännen Simons lägenhet. Han är nästan skrattretande snygg och trevlig, och dessutom religiös. Ända sedan de var barn har han tagit hand om henne och nu behöver hon hans tröst. Men vad händer om de har sex?
Alice, Felix, Eileen och Simon befinner sig vid olika vändpunkter i livet. De åtrår varandra, de känner sig ensamma, de förenas, de bryter upp. Allt med en känsla av att befinna sig i det sista upplysta rummet innan apokalypsens mörker. Kan de hitta ett sätt att tro på en vacker värld?