Brevet kommer en fredag. Kuvertet är självklart öppnat och återförslutet med ett klistermärke där det står ”Inspekterat för din säkerhet”. Det finns ingen returadress, bara en sex dagar gammal poststämpel från New York. På utsidan står hans namn – Bird – och det är så han vet att det är från hans mamma.

Han har inte hetat Bird på länge. Hans föräldrar, Margaret och Ethan Gardner, döpte honom till Noah. Bird hittade han på själv. Det kändes som han. En liten, snabb varelse som inte riktigt hörde hemma på jorden. Förskolan ogillade det och klagade på att han inte svarade när de ropade. Men hans mamma försvarade honom. Ville han heta Bird så skulle han få göra det, och ville de ha svar så fick de använda det namn han lystrade till. Sådan var hans mamma. En krigarinna för sitt barn.

Men nu heter han Noah. Det har han gjort ända sedan den där dagen för tre år sedan då hans mamma försvann. Strax efteråt brände hans pappa alla hennes böcker, slog sönder hennes mobiltelefon och slängde hennes kläder. ”Glöm henne, det är säkrast så”, sa han.

Så kommer brevet. Som en blixt från klar himmel. Bird öppnar det med darrande händer. Inuti finns ett papper fullt av små tecknade katter. Sådana som hans mamma brukade rita på hans lunchlåda. Det är allt – inget meddelande, inga ord. Bara katt efter katt … Det väcker något i honom, ett minne, men han kan inte få fatt i det. Vad hände egentligen med hans mamma? Var är hon? Bird inser att han måste försöka hitta henne …