England, efter andra världskriget. En gestalt rör sig i skuggorna inne i Lenas sovrum. En sköterska säger att hon ska få något som lindrar smärtan och hjälper henne att sova. Lena stänger ögonen och sjunker tillbaka in i drömmen. En flicka springer över stäppen, mot en horisont där en röd sol just går ner. Hon är så liten, barnet, hon borde inte vara ensam där ute. ”Vänta”, ropar Lena. ”Snälla vänta, jag har något jag måste säga till dig.” Men flickan springer vidare mot den sjunkande solen.

Polen, precis innan andra världskriget. Lena har flytt. Men inte dit hennes officersman bad henne åka med deras nyfödda lilla dotter Agata – till säkerheten utomlands. Utan hem, till huset i barndomsbyn. Mamma, syster och bror är sig lika, men pappa är gammal och förvirrad. De lever på som om det fanns en normal vardag. Går ut med hunden och plockar mogna björnbär, byter till sig mat och spelar piano om kvällarna. Men en morgon har alla röster i radion tystnat. Allt som hörs när de vrider på knapparna är statiskt brus.

Snart pryds staden av röda affischer, och röda banér flaxar från fönstren. Överallt finns soldater. De marscherar på gatorna, tar över bageriet och fyller ölkaféet. Allt annat levande drar sig inomhus och rädslan härskar dag som natt.

Lena anmäler sig som frivillig på sjukhuset. Hon gör hembesök hos sjuka barn som milisen avvisar, och plötsligt är det som om hennes barndomsdröm om att bli läkare är uppfylld. Men en dag kallar chefsläkaren in henne på sitt kontor. Han är blek och verkar spänd. ”Din dotter är väl ett år?”, frågar han och lutar sig över skrivbordslådan och vrider om en nyckel i låset. Lena nickar ”Ja, snart ett och ett halvt.” Chefsläkaren drar ut byrålådan och tar fram ett smalt glasrör med små gula piller i. ”Det är antibakteriell medicin och borde räcka för att behandla en infektion hos en vuxen, två hos ett litet barn.” Han trycker röret i Lenas hand och säger åt henne att gå. I trappan möter hon fyra män med mörka uniformer och röda armbindlar. De håller gevär i händerna när en av dem rycker upp dörren till barnavdelningen.

Några dagar senare kommer knackningen på dörren hemma, som Lena fruktat. Hon har gömt de gula pillren inuti en stor bärnsten som hon syr in i ett täcke. Familjen packar i all hast. Lena stryker sin gamla hund över ryggen och tar sin dotters hand. ”Vi måste gå nu, lilla groda”, viskar hon.

För tåget till Sibirien väntar inte på någon. Den som sinkar ledet skjuts ihjäl på fläcken. Nu har Lena bara ett mål. Att använda allt hon kan om medicin för att Agata ska få överleva och ha en framtid. Men ute på den vidsträckta tundran väntar också något annat än död, köld och svält. Mitt i den bländande vita snön finns en man som kommer sätta Lenas hjärta i brand …