Paket: Holmström & Hamberg

Vem är pojken från skogen? NY kvalitetsspänning från finska vildmarken!

En dag står en smutsig liten pojke i Seijas tulpanrabatt. Inför hans vidöppna ögon svämmar hennes modershjärta över, men han vägrar säga ett ord. Kriminalkommissarien Minna underrättas men ingen har efterlyst något barn. Vem är pojken och var kommer han ifrån?
Några år tidigare flyttar fotografen Gloria in i ett kollektiv i skogen och känner att hon har hittat hem. När sanningen till sist uppenbaras är det för sent att ta sig därifrån ...

Kuhmo, maj, 2023. Muggen med det nybryggda kaffet faller ur Seijas hand när hon ser den toviga lilla varelsen som står mitt bland tulpanerna. En liten pojke, någon meter hög, och med bara en sko på foten. Småbarnsansiktet är strimmigt av smuts. Seija sträcker ut handen och lägger den på hans axel. Pojken drar efter andan som för att skrika, men inte ett ord kommer ut. Då sluter hon honom i sin famn. Ett litet morrande paket av snor och tårar. 

Den kvällen kokar Seija choklad för första gången på trettio år. ”Herregud …”, muttrar hon för sig själv när hon tänker på vad pojken kan ha råkat ut för och var hans föräldrar kan vara. Seija och hennes man bor i utkanten av byn, nära vildmarken. Sedan hon hittade pojken i rabatten har han inte sagt ett ord. Hans lilla kropp är full av blåmärken men han verkar inte rädd för dem. När hon ställer ner chokladen framför honom ser han på henne med stora ögon. Sen öppnar han munnen och spottar ut något litet och fyrkantigt i sin handflata. Det ser ut som ett minneskort till en kamera. 

Kriminalkonstapel Minna Salminen stannar patrullfordonet utanför Seija och Tarmo Sadeniemis hus och sitter kvar en stund i tystnaden. Hon har varit här förut. Då hade hon ett bud som ingen familj någonsin vill höra. Hon drar en hand genom sitt blonda hår och suckar djupt. Så går hon in.

Pojken är, som de trott, mellan två och tre år gammal. Han verkar frisk men är undernärd och svag. Det finns inget fysiologiskt skäl till hans stumhet, men läkaren säger att selektiv mutism kan följa på ett extremt trauma. I samråd med barnpsykologen och barnskyddet bestäms att han får stanna hos Seija och Tarmo medan man söker efter hans föräldrar, eftersom han verkar känna sig trygg där.

När polisen gått står Seija länge och ser på den sovande pojken. Vad har han varit med om? 

Toivola, oktober, 2019. ”Kom nu, Luukas”, säger Gloria och drar sin son med sig. Hela ekobyn ska samlas i huvudbyggnaden Toivonlähde, hoppets källa, och stämningen är förväntansfull när ledargestalten börjar tala. Gloria ser sig omkring. Vistelsen inleds med en prövotid och hon tänker att hon ska fotografera naturen och känna sig för. I vildmarken runt om den isolerade byn finns gott om varg och även björn. Hon rufsar sin son i håret och fastnar med blicken på en man med en rävröd spetshund. Gloria drabbas av skärpan i mannens ögon. Han ser rakt på henne och det finns något intensivt i hans blick. En varning? Ett hot?

En bok full av litteratur, katter och recept på både det ena och det andra … Ny livsbejakande roman i samma anda som Je m´appelle Agneta!

En natt möts två vilsna själar framför en grop i en liten ort med det passande namnet Bävan. Det blir början på en alldeles underbar historia om en folkilsken bibliotekarie, en kvinna som skriver listor och en man och hans katt – och om hur vänskap, kärlek, litteratur och mat kan förändra livet ...

Hon måste se gropen med egna ögon. Ett kastanjeträd kan inte bara försvinna av sig självt. Inte ens här i Bävan, där bävrarna är fler än människorna. Så Simona drar en tröja över nattlinnet och går ut i mörkret. Tassar fram till Gertruds tomt och stannar vid ett par höga buskar. Så snavar hon till och stöter emot något mjukt. Som andas!

”Herregud, förlåt”, viskar kroppen. ”Jag borde sagt till med en gång, men jag kände mig så fånig som stod här. Trevligt att träffas.”
”Inte trevligt alls”, snäser Simona tyst.
”Ska du säga”, viskar rösten tillbaka. ”Jag trodde det var den lokala galningen som dök upp”.
”Det kanske det var också.”
”Eller så är jag den nya lokala galningen.”
”Vem är du?”
”JP, efter Jean Paul Sartre. Jag har precis flyttat in i sjöstugan.”
De står tysta i buskarna ett tag.
”Jaha, går du ofta hit?”, viskar JP.

Nej, Simona brukar inte smyga runt på Gertruds tomt mitt i natten. Eller på dagen. Gertrud bjuder inte direkt in till kontakt. Hon blev bibliotekarie på den tiden då man jobbade på bibliotek för att man var introvert och älskade litteratur. Nu är hon pensionär och lever ett stilla liv tillsammans med sin själsfrände sedan 70 år tillbaka: kastanjeträdet Alice B Toklas. Som nu verkar ha blivit uppryckt med rötterna av Guds hand eller liknande …

Simona sneglar på gestalten bredvid sig i mörkret, JP. Det måste vara han som körde förbi tidigare i dag i en gammal Chevrolet med Vivaldis violinkonsert Våren strömmande ur det öppna fönstret. Vad gör han i Bävan?

Ja, det undrar JP också. Han vet bara att han behövde en förändring. Så han sålde antikvariatet där han levt hela sitt liv, skänkte bort 30 000 böcker och satte sig i bilen tillsammans med sin katt Martha Gellhorn för att köra mot Bävan, platsen där historien om honom faktiskt en gång började.

Just det vet Simona inte ännu, men hon känner ändå att hon kanske borde var snällare, så hon viskar mjukt: ”Två glas rött. Det ena är till mannen längst bort i baren.”
Sen undrar hon om hon kanske verkligen har blivit galen som står här i mörkret och låtsas beställa vin från en osynlig bar.

För i vanliga fall är Simona en mästare på kontroll. Hon skriver listor på allt hon vill komma ihåg och allt hon måste förtränga. Alla räkningar betalas i tid, hon driver sitt eget sågverk, tar ensam hand om sin son Albin och ringer inte ens upp sin ex-man för att skälla ut honom mitt i natten.

”Tack”, viskar JP.
”Skål”, säger Simona.
Stilla står de bredvid varandra med sina osynliga vinglas och stirrar ner i gropen.
”Har du hört om boken?”, viskar JP. ”Den försvunna ...”

Det har inte Simona. Så JP berättar historien för henne – om passionen i Bokslottet. Det som står bland ekarna i Bävan som en bleknad och sliten rosa bakelse.

Och något sätts i rullning den där natten. Snart kommer nycklar till gömda portar hittas, 30 000 böcker göra sig påminda och hjärtan börja slå så högt att marken i Bävan skakar …