Järnblomma

Marken var hal av fuktiga löv i parken där de två ungdomarna Jakob och Emilia en mörk kväll letar sig fram mot det gamla nerlagda mentalsjukhuset Sankt Lars, halvt dolt av växtlighet som slingrar sig runt huskroppen, som om det är på väg att slukas av skogen. När Emilia går fram till huset och vill ta sig in förbyts Jakobs upprymdhet mot ängslan. Han hade visserligen lovat henne att visa vägen till sjukhuset, men inte att ta sig in. Samtidigt vill han inte visa sig feg, så han följer med henne in i byggnaden. Därinne är de gula väggarna fyllda med färgglad graffiti, spindelnät syns i alla hörn och de smutsiga golven är fulla av tomburkar och annat skräp. Några av fönstren har fortfarande galler men glaset är sedan länge borta. Emilia är fast besluten att ta sig upp till tredje våningen, till det som en gång var avdelning C. Det var därifrån som två patienter försvann spårlöst en natt 1987. De återfanns aldrig. En av dem var den då sjuttonåriga Marie-Louise Sparre. Trots att det inte fanns några tecken på att ett brott hade begåtts, trodde hennes familj att hon blivit utsatt för någonting fruktansvärt. Emilia vill absolut se den mytomspunna avdelningen med egna ögon. Däruppe är det ännu mörkare och smutsigare och taket ser ut att nästan rasa in. Det är då de får syn på något bakom en skadad vägg. En iskyla sprider sig i dem när de förstår vad det är som är intryckt mellan reglarna. Flera lager plast virad runt något, det ser ut som en kropp …

Polisutredarna Fredrika Storm och Henry Calment får fallet på sitt bord och återöppnar den gamla utredningen. Försvinnandena 1987 fick stor uppmärksamhet i media och polisen kritiserades hårt.

Fredrika och Henry förstår snart att en mörk hemlighet döljer sig på sjukhusområdet. Vad hände egentligen med de två patienterna den där ödesdigra oktobernatten?