Tondövas riksförbund presenterar

Aulan, där Jussi Björling en gång uppträdde, är i bedrövligt skick. Så fort Joakim låser upp den höga dubbeldörren i trä slår en unken lukt av mögel emot dem. Bänkraderna med sina stolar i blå sammet är så slitna att stoppningen tittar fram här och där, och den röda ridån har lossnat från sina fästen på ena sidan och släpar sorgset i golvet. Upptryckt mot den bakre scenväggen står en dammig flygel som saknar ett hjul.

”Vad tror du?”, frågar Joakim och sneglar mot Magda. Hon svarar inte med en gång. Energin och upprymdheten hon kände inne på caféet, när de kläckte idén om att sätta upp en musikal ihop, rinner av henne. Det räcker med en hastig titt för att inse att det kommer krävas enormt mycket jobb för att återställa lokalen i dess forna skick. Joakim må vara en duktig musiklärare, som en gång var en framstående konsertpianist, men det här blir nog övermäktigt. 

Ångesten kommer över henne igen. Ensamheten och meningslösheten som varit hennes följeslagare ända sedan sonen flyttade hemifrån. Jobbet som gymnasielärare går på automatik och de gamla vännerna har sällan tid att ses. Allt som finns är en tom lägenhet att komma hem till.

Hon kastar en blick på Joakim. De har aldrig pratat ordentligt med varandra förut, men idag var det som om de fann varandra. Hans sorgsna ögon avslöjar att han också bär på något.

Magda ställer sig längst fram på scenkanten och låter blicken glida över de höga spröjsade fönstren. Joakim har satt sig vid ljusbordet och med en dov smäll badar plötsligt hela scenen i ljus. Då ser hon det framför sig. En modern version av West Side Story. Hon vänder sig mot Joakim och ler.