Vintereld

Hedda sitter längst ut på flytbryggan och blickar ut över den vackra sjön. Så länge hon kan minnas har hon badat i den året runt. Isen har börjat lägga sig längs strandkanten och hon sitter med fötterna i det iskalla vattnet. Det hugger till lite i bröstet när hon tänker på hur det var förr. När det var lite mer liv och rörelse i hennes älskade stugby. Hon minns barnen som med åren blev ett litet tonårsgäng: brorsdottern Laura som ofta kom på besök, fostersonen Jack, grannpojkarna Peter och Tomas. Och så Iben, som dog i den fasansfulla branden på stugbyns dansbana, lucianatten 1987. Efter den händelsen blev ingenting sig likt igen.

Nu tjugo år senare känner hon att hon har grävt lite för djupt i det förflutna – och kanske har hon avslöjat sig? Egentligen vill hon ringa Laura på en gång och varna henne.

Plötsligt känner Hedda hur flytbryggan gungar till bakom henne. Någon går långsamt ut på bryggan och stannar till precis bakom henne. Snart är allt bara stilla. Utan att vända sig om säger Hedda: ”Jag vet vad som egentligen hände den där natten.”

Strax därefter hittas Hedda död i vattnet. Laura får ärva den nedgångna stugbyn och tvingas återvända till bygden, där tragedin satt djupa spår. Hennes närvaro rör upp känslor, och när flera bränder anläggs blir stämningen minst sagt fientlig. Medan bränderna kommer allt närmare stugbyn, upptäcker Laura att Hedda har känt till hemligheter som får Lauras egna minnen av lucianatten att framstå i ny dager ...