Straff
Inbunden
Förväntas skickas under v.{{selectedProduct.ReleaseWeek}}
Förväntas skickas under v.{{selectedProduct.ReleaseWeek}}
Redaktionens val
Jag är berörd redan efter de första sidorna! /Helena
Nominerad till Årets bok 2023!
Efter succén med Stöld – som vann Årets bok 2021 och ska filmatiseras av Netflix– är Ann-Helén Laestadius nu tillbaka med Straff. En omskakande roman som bygger på verkliga händelser. Här får vi växelvis följa fem samiska barn som skickas till en nomadskola på 50-talet och deras traumatiserade vuxna jag på 80-talet …
Nomadskolan, 1954. Anna, biträde på internatet, har bara fått några minuter på sig att samla ihop sina saker. Hon går i strumplästen på det kalla golvet för att föreståndarinnan, Rita Olsson, som de kallar husmor, inte ska höra att hon dröjer sig kvar här uppe bland sovsalarna där de urbäddade sängarna står tomma och övergivna.
Om Anna för en vecka sedan hade vetat vad som skulle hända hade hon slutit flera av barnen i sin famn en sista gång. Istället vinkade hon bara när de satt i bussen, ivriga att få åka hem på jullov till familjerna som de inte sett på flera månader.
Innan de åkte lämnade en av flickorna ett pappershjärta med Annas namn på sina prydligt hopvikta sängkläder. Anna ler åt minnet. Hon har sparat hjärtat i ett skrin.
Nu snuddar hon med fingrarna över sänggavlarna. Viskar hej då och säger tyst flickornas namn: Else-Maj, Marge, Anne-Risten …
Anna har känt renskötarnas barn sedan de tvingades hit som sjuåringar och deras trygga, invanda liv byttes ut mot någonting fasansfullt. Kanske har hon ändå varit en tröst för dem? I en tillvaro där de inte får prata samiska, där husmor tyranniserar med hot och våld. Och där överheten ändå inte lyssnar om någon skulle våga protestera.
Så hör Anna hur husmor slänger igen en dörr i korridoren så hårt att väggarna vibrerar. Ljudlöst smyger hon nerför trappan till pojkarnas sovsalar. Hon stannar till vid en av sängarna. ”Jag kunde gjort mer. Förlåt.” säger hon. Men det räcker inte, hon vet det. Det som hänt är oförlåtligt …
Kiruna med omnejd, 1985. Kyrkan lyser frostigt gul och träden är snötyngda. Iskylan får Else-Maj att skynda förbi alla parkerade bilar in på laestadianmötet där hon snart måste maka sig in på kyrkbänken för att ge plats åt andra. När hon vänder sig om för att se om kyrkan redan är fullsatt väcks en märklig känsla inom henne. Längst bak sitter en kvinna med något bekant i rörelsemönstret. Med ens tar syret slut. Värmen blir olidlig. Hon måste ut.
Else-Maj och nomadskolans andra elever har valt olika vägar för att överleva eller glömma barndomens trauman. Men nu, efter trettio år, är deras plågoande, husmor Rita Olsson, plötsligt tillbaka i trakten …
Läs mer
Ann-Helén Laestadius
Ann-Helén Laestadius, född 1971, är uppvuxen i Kiruna och har sina samiska och tornedalska rötter i Nedre Soppero. 1999 flyttade hon till Solna. Hon är författare och journalist och återvänder alltid till rötterna i Kiruna och Norrbotten i sina böcker. Ofta skriver hon om identitet, att tillhöra olika kulturer och inte minst familjens och släktens betydelse. 2007 kom debuten med ungdomsboken Sms från Soppero när hon vann en manustävling. 2016 kom ungdomsromanen Tio över ett som tilldelades Augustpriset i kategorin bästa barn- och ungdomsbok. 2017 vann hon även Norrlands litteraturpris och var sommarpratare i Sveriges Radios P1. Stöld (2021) är Ann-Helén Laestadius elfte bok och hennes första roman för vuxna. Den vann priset Årets bok 2021 och ska filmatiseras av Netflix.
Redaktionens val
Jag är berörd redan efter de första sidorna! /Helena
Nominerad till Årets bok 2023!
Efter succén med Stöld – som vann Årets bok 2021 och ska filmatiseras av Netflix– är Ann-Helén Laestadius nu tillbaka med Straff. En omskakande roman som bygger på verkliga händelser. Här får vi växelvis följa fem samiska barn som skickas till en nomadskola på 50-talet och deras traumatiserade vuxna jag på 80-talet …
Nomadskolan, 1954. Anna, biträde på internatet, har bara fått några minuter på sig att samla ihop sina saker. Hon går i strumplästen på det kalla golvet för att föreståndarinnan, Rita Olsson, som de kallar husmor, inte ska höra att hon dröjer sig kvar här uppe bland sovsalarna där de urbäddade sängarna står tomma och övergivna.
Om Anna för en vecka sedan hade vetat vad som skulle hända hade hon slutit flera av barnen i sin famn en sista gång. Istället vinkade hon bara när de satt i bussen, ivriga att få åka hem på jullov till familjerna som de inte sett på flera månader.
Innan de åkte lämnade en av flickorna ett pappershjärta med Annas namn på sina prydligt hopvikta sängkläder. Anna ler åt minnet. Hon har sparat hjärtat i ett skrin.
Nu snuddar hon med fingrarna över sänggavlarna. Viskar hej då och säger tyst flickornas namn: Else-Maj, Marge, Anne-Risten …
Anna har känt renskötarnas barn sedan de tvingades hit som sjuåringar och deras trygga, invanda liv byttes ut mot någonting fasansfullt. Kanske har hon ändå varit en tröst för dem? I en tillvaro där de inte får prata samiska, där husmor tyranniserar med hot och våld. Och där överheten ändå inte lyssnar om någon skulle våga protestera.
Så hör Anna hur husmor slänger igen en dörr i korridoren så hårt att väggarna vibrerar. Ljudlöst smyger hon nerför trappan till pojkarnas sovsalar. Hon stannar till vid en av sängarna. ”Jag kunde gjort mer. Förlåt.” säger hon. Men det räcker inte, hon vet det. Det som hänt är oförlåtligt …
Kiruna med omnejd, 1985. Kyrkan lyser frostigt gul och träden är snötyngda. Iskylan får Else-Maj att skynda förbi alla parkerade bilar in på laestadianmötet där hon snart måste maka sig in på kyrkbänken för att ge plats åt andra. När hon vänder sig om för att se om kyrkan redan är fullsatt väcks en märklig känsla inom henne. Längst bak sitter en kvinna med något bekant i rörelsemönstret. Med ens tar syret slut. Värmen blir olidlig. Hon måste ut.
Else-Maj och nomadskolans andra elever har valt olika vägar för att överleva eller glömma barndomens trauman. Men nu, efter trettio år, är deras plågoande, husmor Rita Olsson, plötsligt tillbaka i trakten …
Läs mer